De
nationella proven drar in över vårsverige.
Ett gigantiskt projekt som involverar tusentals människor och
hundratusentals timmar (någon som vill räkna på ekonomin?). Som leder till
stress för både elever och lärare. Och vad ger det? Har vi fått rättssäkra betyg
och minskat betygsinflationen?
Det
finns teorier som pekar på att de stora rikena – som romarriket eller inkariket
– gick under av tyngden av sin administration. När man söker kontroll över
stora komplexa system genom administration och byråkrati så införs många led
mellan dem som bestämmer (har makten) och de som ska utföra arbetet. Detta
leder till direktiv som inte fungerar i vardagen och i förlängningen till uppror
och brist på kontroll. Förbundet/riket upplöses.
Något
vi borde ta lärdom av?
Nationella
prov tar inte bara tid från lärandet, de styr också hur undervisningen läggs
upp. Summativ bedömning leder till att både elever och lärare anpassar lärandet
till provet och därför blir det oerhört viktigt att proven verkligen speglar
det som ska läras in. I vår nuvarande skolvärld är det beskrivet i betygskrav
och centrala innehåll. Men att proven verkligen gör det har ifrågasatts avflera lärare. Om man istället skulle digitalisera proven för att underlätta
rättandet och minska på tiden proven tar, ökar genast risken att man lär fel
saker. Fylleriprov har visat sig leda till ytkunskaper och korttidsinlärning.
Visst
behöver vi någon sorts likriktare, men det är uppenbart att de nationella
proven idag inte fungerar. Mitt förslag är att man jobbar på ett helt annat sätt:
skolverket tar fram projekt med konkretiserade inlärningsresultat (som motsvarar
lika konkretiserade betygskriterier – också detta något som skolverket tar
fram). Projekten går över lång tid, och är inlemmade i den vanliga
undervisningen. Exakt hur lärarna vill jobba med projektet kan de bäst bestämma
själva, men man kan ställa krav på formativa bedömningstillfällen under
arbetets gång. De färdiga rapportera får en summativ bedömning av lärarna, men
stickprov tas på alla skolor som bedöms av skolverket eller skolinspektionen
eller en helt ny instans. Genom att alla jobbar med samma projekt kan man skapa
digitala nationella samarbetsplattformar för lärarna där de kan stämma av sin
bedömning – och ge varandra pedagogiska tips på vägen.
Fördelarna
med det här sättet är att det leder tillökat lärande, minskar stress för alla,
sparar tid, och på sikt blir mer rättssäkert. Rättssäkerheten kommer sig av
möjligheten att bygga upp en kunskapsbank där lärarna tack vare den långa tiden
kan samordna sin bedömning. Man kan till och med ha samma ämne flera år i rad
eftersom längre rapporter alltid speglar vad den som skriver verkligen kan
förmedla av sina kunskaper. Man måste visserligen kontrollera för fusk genom
att jämföra originaliteten i texten, men för detta finns det redan utmärkta
program (som Urkund).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar