Det
är givetvis ett stort problem i sig att skolverket inte hinner med att stötta den
långsiktiga skolutvecklingen, men det är värre än så: med en så hög reformtakt
förlorar också själva reformerna sin mening. Reformeringstakten innebär att reformerna måste sjösättas utan att man
hinner ta fram verktyg som gör dem anpassade till den vardagliga verkligheten.
Inte heller får de som ska genomföra förändringarna i praktiken möjlighet att
sätta sig in i vad som ska ske: de ska hinna med att både undervisa och hantera
alla de tidigare reformerna (som skola 2011). Det här handlar inte bara om att
skolorna är ”reformtrötta”, som om det var skolorna som inte riktigt orkade med
regeringens spänstiga reformiver. Detta handlar om en skrämmande naivitet när
det gäller hur förändringar kan genomföras.
Det
framförs ofta från regeringshåll att skolutvecklingen ska vara forskningsbaserad.
Borde inte samma sak gälla hur man genomför utvecklingsarbetet? Forskningsstudier
av utvecklingsarbete visar att förankring hos personal och i det vardagliga
arbetet är nödvändigt för att en förändring ska kunna genomföras. När inte ens
nivån under utbildningsdepartementet (skolverket) hinner med, hur ska då nästa nivå ha en
chans?
Sätt
utbildningsdepartementet – och kanske framför allt Björklund – på skolbänken!
Lär dem hur förändringsarbete går till, innan de sänker hela skolan i en flod
av omöjliga uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar