Föräldrarna
lägger sig i skolan för mycket och framför allt på fel sätt. Skolan välkomnar ”engagemang”,
vilket vanligtvis betyder att föräldrarna ska komma på föräldramöten,
utvecklingssamtal, utställningar/uppvisningar samt komma ihåg saker barnen
behöver hemifrån till olika projekt eller friluftsdagar. Däremot vill man inte
bli ifrågasatt i sin pedagogiska gärning och framför allt inte i sin myndighetsutövning
– betygsättingen. Och värst är de välutbildade föräldrarna.
Det
här är ett komplext dilemma. Läraren sitter i en besvärlig position:
lärarutbildningen har inte någon hög status och föräldrar från utbildningar med
högre intagningspoäng och status har redan från början fördomar om lärarens
kompetens. Dessutom kan pedagogik vara svårt att förklara eftersom alla har sin
egen uppfattning och erfarenhet om hur lärande går till.
Föräldrarna
har det också svårt: eleverna förväntas ta stort eget ansvar och det vanligaste
svaret när man ifrågasätter ett pedagogiskt inlägg är att a) man bemöts med en
förklaring till varför det måste vara på det här sättet – om kritiken lägger
mentorns egen upplägg, eller b) att eleven får ta upp det med berörd lärare
(som då, om eleven ens vågar, vanligtvis svarar genom att förklara varför det
måste vara på det här viset).
Men
om vi istället funderar på vad vi kan göra åt det. Hur skulle man kunna få en
bättre dialog? Varför är över huvud taget föräldrarna involverade? Medan
pedagogen ska ha djupförståelse för pedagogik, så är det ändå föräldrarna – och
eleven – som vet mest om hur just den eleven fungerar. Utvecklingssamtalet kan
därför vara ett tillfälle där man i första hand diskuterar hur man bäst går
vidare för att just den eleven ska kunna lära sig på bästa sätt. Det betyder att
inte lägger den mesta tiden på att gå igenom matriser och försöker se var
eleven är nu, utan att man ser framåt: vad är det som behövs för att gå vidare?
Denna del brukar ta de sista få minuterna av samtalet – men borde vara den
största delen, eftersom det är här föräldrarnas expertis kan göra nytta.
Något
som skulle vara till stor hjälp är om alla som ska på ett möte vet vad det är
man ska göra och vad ens uppgift är på mötet. Vanligtvis är detta otydligt och
föräldrarna tänker på vad det är som har bekymrat/stört dem med skolan, medan
lärarna har en färdig mall som de vill följa (som oftast börjar med
matriserna). Vad skulle hända om föräldrarna, innan mötet, istället fått reda
på vad som förväntades av dem, vilken roll de har? Som vilken dagordning som
helst kan man också visa i vilken ordning olika saker tas upp, och om det är
något speciellt som föräldrarna vill säga som kommer att ta lång tid så kan de
få chansen att – också innan mötet – påverka dagordningen. Föräldrar, precis som andra mötesdeltagare,
har större chans att bidra om de kan förbereda sig. Läraren kan t ex plocka
fram förslag på olika sätt eleven skulle kunna jobba vidare som föräldrarna kan
diskutera med sina barn innan mötet.
Tydliggör
man på detta sätt både föräldrarnas roll och på vilket sätt de kan vara till
nytta, minskar risken att mötet används till att gnälla om det som har varit.
Vi människor kan nämligen inte tänka positivt och negativt precis samtidigt
(olika delar av hjärnan är involverade) så om vi fokuserar på framtida
möjligheter kan vi inte samtidigt leta syndabockar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar