Critical friend

Vi sitter på ett utvecklingssamtal och det kommer fram kritik mot en av dina kollegor. Vad gör du då? Om du gör som majoriteten av de lärare jag har stött på så föreslår du att eleven ska prata med läraren ifråga. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: varför? Är det verkligen eleven som har det pedagogiska ansvaret att föra fram kritik av undervisningen? Kan det vara så att eleven inte har tänkt på det alternativet och det är därför eleven tar upp kritiken med dig? Med dig, elevens mentor, som ska stå extra nära eleven.

Nu är jag lite elak. Jag kan mycket väl förstå att det är obehagligt att kritisera en kollega eller att man tycker att det är mycket bättre att eleven diskuterar det direkt med kollegan som kan förklara varför undervisningen är som den är. Men rådet att eleven själv ska prata med kollegan får ett antal konsekvenser: Du visar för eleven att du inte stöttar henne/honom. Du överlämnar en uppgift till någon som är mycket mer pedagogiskt och socialt inkompetent, som dessutom är i underläge i förhållande till den som kritiseras. Och, kanske framför allt, ni pedagoger – och skolan – går miste om en möjlighet att förbättras och utvecklas. (Eftersom eleven sällan lyder ditt råd).

Samtidigt som lärare vanligtvis frånsäger sig ansvar för kollegors pedagogik så är de ofta är bra på att lyssna på elevens kommentarer om den egna pedagogiken. Eleven får konstruktiva förslag på hur man kan jobba för att ett ämne ska bli mer intressant eller lättförståeligt. Och här dyker det upp något som skulle kunna vara lösningen på kritikdilemmat: varför inte fånga upp kritiken och bli en critical friend till din kollega? På samma sätt som du kommer med lösningar på hur dina egna lektioner skulle kunna bli bättre för eleven, kan du ta reda på hur eleven kan bli hjälpt på kollegans lektion. Omvandla kritiken till ett konstruktivt förbättringsförslag.

Utvecklingssamtalen är ett gyllene tillfälle att få tips på hur ni kan bli bättre. Ett lärarlag som kommer överens om att använda möjligheten skulle kunna stötta varandra genom att presentera det som kommer fram på ett bra sätt.

Låt oss säga att en elev klagar på en kollega som pratar hela lektionen. Då kan du fråga: vad är det som fungerar bäst på kollegans lektion? Eller: vad skulle du vilja ha mer av? Hur skulle kollegan (eller du) känna om ni fick kommentaren ’Kalle vill att de ska jobba mer med kluriga frågor’ istället för ’Kalle tycker att du pratar alldeles för länge’? Dessutom kan de förslag som du och eleven plockar fram vara sådant som inte kollegan skulle ha tänkt på. Man blir lätt hemmablind, inte sant?

Det är lärarna som ska ha det pedagogiska ansvaret, inte eleverna. Ta det, och använd din pedagogiska förmåga att konstruera om dålig kritik till en positiv utvecklingsmöjlighet!