Jane Austen och mobilerna

Man kan lätt få intrycket att mycket av det som händer i olika sociala medier är ganska ytligt, oengagerat och handlar om deltagarnas bekräftelsebehov. Det verkar lite otäckt – som en tsunami av meningslöshet som väller över oss från alla håll. Men kanske är det bara formen som är ny, varken innehållet eller tiden vi lägger ned på den (numera mediala) socialiteten är kanske större än förut?

Jag läste nyligen ut Emma av Jane Austen, publicerad 1815 och en av den lilla skara böcker som ständigt nytrycks och läses av nya generationer. (Visst är det fräckt, att det finns böcker som är så pass allmängiltiga att de kan intressera läsare under tvåhundra år?) Jag hade inte kommit långt i boken innan jag började fundera över hur mycket tid personerna ägnade åt att prata om lokala och inte speciellt anmärkningsvärda händelser. Hur stor del av konversationen som byggde på just bekräftelse av den tilltalade. Till och med de som var elaka eller egoistiska fyllde i samtalet med bekräftande kommentarer.

Givetvis finns det stora skillnader jämfört med idag. Personerna i boken behöver inte jobba för sitt uppehälle och kan därför ägna mer tid till ’meningslöst’ prat. (Men min gissning är att även de som arbetade kunde ägna ganska mycket tid till prat – det var inte ett löpande band precis.) Man kan kanske också påstå att det tidiga artonhundratalet präglades av en kultur där det ansågs som god sed att ge komplimanger och visa tacksamhet för minsta lilla uppmärksamhet. Men jag kan inte påstå att samtalen generellt visade på ett djupare känt engagemang än ett gilla på facebook.

Detta skulle också kunna vara orsaken att Austen så ofta framhäver när hennes personer uttrycker äkta känslor/engagemang, något som bara de karaktärer hon gillar får göra. Hon använder det också när hon vill att vi ska börja tycka om en karaktär som tidigare har framställts på ett negativt sätt. Hos Austen förmedlas denna äkthet genom andra saker än ord, framför allt röstlägen, blickar och kroppsspråk. Vad skulle då vara motsvarigheten när vi vill förmedla äkthet i sociala medier idag?

Jag kommer att tänka på emotikoner, de ibland aktiva gubbar som man kan lägga till i sitt inlägg. Tyvärr blir det snabbt en inflation i deras värde, eftersom de används så flitigt och då också i oäkta sammanhang. Kanske är detta ett uttryck just för vårt behov av att förmedla det som är dolt i sociala medier: röst, blick, kroppsspråk och handlingar.

Oavsett hur det är med likheter och skillnader mellan dagens socialitet och den på 1800-talet så är sociala medier en verklighet i vår vardag. Och, som jag har påpekat tidigare, skapar just det dolda en hel del problem i kommunikationen. Därför behöver vi – i skolan och på andra arbetsplatser – fundera över konsekvenserna och hur vi ska hantera dem. Men allra först behöver vi bli reflektera över begränsningarna med sociala medier – alla fördelar pratas det vitt och brett om (även om vi är många som ändå inte utnyttjar dem till fullo).