Lärarlegitimationen och de förvirrande rollerna

När man ser hur det har gått med lärarlegitimationen är det lätt att få intrycket att högerhanden inte vet vad vänsterhanden gör. Politikerna, med visst stöd från lärarförbunden, bestämmer sig för en reform för att höja lärarnas status. Politikerna, utan stöd från lärarförbunden, bestämmer hur mycket pengar det får kosta och hur de ska fördelas. Innehållet i legitimationen bestäms av det pedagogiskt ambitiösa skolverket utan någon uppenbar kontakt med högskolorna. Högskolorna i sin tur förväntas producera mentorsutbildningar, där själva utbildningen visserligen finansieras av staten, men där kostnaden i arbetstid både för utbildningen och det senare mentorsskapet finanseras av kommunerna. De stackars nyutexaminerade lärarna sitter i ett moment 22. För att få ett lärarjobb måste de första ha haft ett lärarjobb (med mentor).

Och mitt i alltihop kan man fråga sig varför lärarna ska examineras två gånger på ett innehåll som är så centralt för lärarrollen att det borde vara med i grundutbildningen. Flera delar av innehållet, som t ex förmågan att kunna samarbeta med sina kollegor eller kommunicera med både elever och föräldrar, tillhör dessutom de för-givet-tagna färdigheterna. De som vi alla förväntas ha redan i skolan och sedan vara ännu bättre på ute i arbetslivet – trots att väldigt få av oss någonsin har fått specifik träning i eller reflekterat över dem. Jag har skrivit om dem i flera tidigare bloggar och det som kanske är mest positivt i den här legitimationssoppan är att de överhuvudtaget kommer på pränt som viktiga pedagogiska redskap.

Resten av soppan är däremot tydliga exempel på hur man fattar beslut på fel nivå och är därför ett utmärkt exempel för studenter i organisationsutveckling att analysera och lära sig av. Hur borde det vara istället? Jo, ledningen sätter ramarna och definierar (med ett stort öra till verksamheten) det övergripande målet. Nivån under ger återkoppling på vad som är möjligt att, rent praktiskt, producera inom dessa ramar (ramarna kan handla om olika resurser). När ledningen då förstått och sanktionerat detta, kan man sätta igång med arbetet och utvärdera det man gör via de konkreta resultat man har tagit fram. Så visst, ledningen har kontroll över det som produceras, men ska inte detaljreglera hur det görs. Och de som producerar resultaten kan jobba på det sätt som fungerar bäst i deras specifika miljö – givetvis med ansvar för att faktiskt producera resultat. Vad hade hänt med lärarlegitimationen om man hade jobbat så här? Om ledningen hade lyssnat av vad som fungerade i praktiken, istället för att hitta på hur mycket man kan få ut av en viss insats?

Och till sist undrar jag om själva grundtanken. Visst finns det flera yrkesgrupper där man först efter en tid i yrkeslivet anses ha nått en grundkompetens, ungefär som i det gamla gesällsystemet, och visst kan man anse att yrkeserfarenhet behövs för att teorin ska sätta sig. Men de andra yrkena har en lång tradition och ett system som tagits fram gradvis, istället för något som ska tvingas fram i en mångtusenhövdad yrkesgrupp på ett par år. Dessutom ingår praktik redan i lärarutbildningen. Hade det inte varit enklare att använda redan existerande strukturer i utbildningen till att träna upp färdigheterna? Istället har nu (i ämnet) outbildade rektorer och mentorer som fått uppgiften att examinera de nya lärarna, och vilken garanterad kvalitet får vi då?