Komplexitet i förenklingens värld

I en värld där kommunikation ständigt framhålls som önskvärd och dessutom tar en mycket stor del av vår tid, kan det tyckas självklart att skolan ska anpassas till detta. Elever uppmuntras till att starta hemsidor, skriva på skolans blogg, twittra eller kanske bara gilla (skolans hemsida). Som vi vet så är det inte bara elever som ska syssla med detta; företag och organisationer, arbetslösa och säljare, föreningslivet och glada amatörer, alla ska vi vara aktiva och försöka nå ut med vårt budskap.

I denna flod av text där vi alla kämpar om att få uppmärksamhet finns det en trend att förkorta och förenkla – hur ska man annars nå fram? Inte så konstigt att elevernas läs- och skrivförmåga sjunker. Och med den de nödvändiga verktygen för att lära sig.

Om man tar någon modell för lärandets utveckling, som Blooms, SOLO eller för den delen betygskraven i skola 2011, ser man att lärandet går från enkla sanningar till mer komplexa tolkningar. I början definierar man begrepp, lär sig vad de betyder utantill. Man utgår då från en auktoritets kunskap som sammanfattats i ett kortare stycke text. Nästa steg för eleven är att ta reda på mer om ämnet, hitta grunderna till olika påståenden, prova att använda kunskapen och sedan dra någon sorts slutsats. På det viset fördjupas kunskapen både med mer fakta och av elevens egna upplevelser. Bearbetningen av kunskapen förväntas sedan leda till en syntes, att eleven gör en summering. Elevens sammanfattning kan då bestå av en kortare text.

Vi är alltså tillbaks där vi började, men den skillnaden att istället för expertens kortare text så har vi elevens kortare text. I skolan är det lätt att se skillnaden på de båda texterna och vi har dessutom kunnat följa hela processen där expertens enkla text vecklats ut och byggts på för att sedan kortas ned till elevens sammanfattning. Men i de korta meddelandena i sociala medier är denna process dold och det är inte alls lika lätt att se skillnaden. Och här ligger ett fundamentalt problem i dagens sociala samhälle. Vi lägger allt mer tid på sanningar ”i ett nötskal” och tränar allt mindre på att problematisera och lyfta fram komplexitet.

Vill vi att skolan ska lära ut hur man lär, måste vi gå den långa vägen. Eleverna kan inte gå direkt från enkel sanning till en ny enkel sanning. Exempel på pedagogiska fallgropar är att eleverna får twittra utan bakgrundsanalys, utantillprov, grupparbeten där elevernas individuella insatser inte dokumenteras och föreläsningar som eleverna inte själva får skriva om. Omvänt ökas komplexiteten och elevernas förståelse av lärarledda diskussioner med individuella reflektionsmoment, handledda projektuppgifter istället för prov, diskussioner kring källkritik/vad som ligger bakom förenklingar och analyser av twittrar.

Var med om att synliggöra lärandet genom att fråga dig själv: på vilket sätt får eleverna bygga på komplexiteten idag?