Bra, men bortglömd, fråga

”Möt dem där de är” – en pedagogisk devis som låter självklar, men som är svårare i parktiken. Först har vi problemet med att identifiera var de är. Nu när vi ägnar så mycket tid till att dokumentera vad eleverna gör, så tycker man kanske att borde man kunna ha koll på just detta. Två huvudproblem sätter käppar i hjulet: dels testar inte alltid bedömningsunderlaget elevens verkliga förmåga, dels vet vi sällan vad det är just den här eleven behöver för att komma vidare.

Det här hänger också ihop med den förenklingsprocess vi ständigt använder när vi lär oss. Även komplexa samband sorteras och byggs om till kortare koder och system som hjälper den som har kunskapen att snabbt förstå sammanhang. Man kan likna det med att lära sig att läsa. I början behöver man tolka enskillda bokstäver, stavelser eller kortare ord, men allt eftersom vi tränar upp oss (låter hjärnan sortera informationen enligt olika mönster) kan vi snabbt känna igen längre ord med hjälp av sammahanget.

När man väl har gjort denna förenkling är det svårt att koma ihåg hur lång tid den tog. Kommer du ihåg hur svårt det var att lära dig att gå? Eller ta ett mer arbetsrelaterat exempel och fundera över hur du såg på sammanhanget när du var helt ny och hur mycket du har lärt dig tills idag. Att möta elever där de är innebär alltså inte bara att försöka förstå precis hur det ser ut från deras synpunkt där de är nu (vilket givetvis kan vara helt annorlunda än hur du såg det när du var på samma plats), utan också att komma ihåg hur mycket tid som behövdes för att ta nästa steg.

Att möta elever där de är nödvändigt för formativ bedömning. Och nu kommer jag till det jag framför allt vill uppmana till: Hämta informationen hos den du ska stötta!

Jag har den senaste tiden sett så många exempel på hur vi ute i skolorna försöker hjälpa eleverna med betygskraven genom att informera om dem. Lärare pratar och är tydliga och hänvisar till skolverkets matriser. Och sedan tycks de anse att de har gjort sitt. Men det enda sättet att ta reda på det man kommunicerar har gått fram är att fråga eleverna. Det spelar ingen roll om du har pratat tills korna går hem: har inte eleverna själva förstått vad det är som förväntas av dem så händer ingenting.

Vi måste ta fokus från lärarnas presentation till elevernas förståelse. Det är ditt ansvar att se till att eleven vet, och detta kan göras med en enkel fråga till en elev:

Vad ska du göra, rent konkret, för att uppnå det du vill med ditt skolarbete?

Och skulle då inte eleven ha förstått, så förklara, men ge dig inte förrän eleven själv kan berätta precis vad som ska hända – låt eleven få sista ordet!