Vi jobbar baklänges

De lärare som anser att de inte kan lära varje elev multiplikationstabellerna om de får sju år på sig räcker upp en hand! Eller som inte kan lära ut hur man skriver en mening som börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Jag tar för givet att alla händer hålls långt nere, trots detta var jag nyligen på en skola där sjuorna faktiskt inte kunde multiplikationstabellerna. Samma skola gjorde en skoltidning som visade att det fanns elever som efter två månaders arbete producerade text där meningarna inte ens avslutades med punkt (och det handlade inte om någon sorts poesi).

Dags att ställa krav! Eller? Jo, det är det, men på ett sätt som passar in i samtiden. Krav är inte otäcka i sig. Lika lite som det finns lärare som inte klarar av att lära ut dessa färdigheter på sju år, så finns det elever som inte vill uppnå dessa krav (faktiskt!). Men det är väldigt stor skillnad på krav som presenteras som ett färdigt påstående och ett krav som sätts in i ett sammanhang. Ett krav som grundar sig på vad just den här eleven vill uppnå i livet.

I en kultur där individen sätts i första rummet behöver också skolan följa den devisen. Man kan tycka vad man vill om att ”allt ska vara roligt” men så länge rolighet framhålls i alla andra sammanhang måste också skolan relatera till det. Däremot behöver roligt inte betyda att det ska vara lätt och skojigt. Roligt kan få betyda intressant. Och när eleven är motiverad blir innehållet intressant.

Så frågan borde inte vara ”Kan du lära ut detta på sju år?” så mycket som ”Kan du hjälpa dina elever att förstå varför multiplikationstabellen är relevant för just henne/honom, om du får sju år på dig?”. Eller, om vi ska anpassa oss till verkligheten för den enskilda läraren, på två år. Nu säger du kanske att det är mycket mer än multiplikationstabellen som ska hinnas med. Givetvis. Men hur svårt hade det blivit om eleverna var motiverade?

Idag jobbar vi baklänges: först tar vi för givet att alla vill lära sig det som är bestämt att man ska kunna. Så småningom upptäcker man att vissa elever inte ”hänger med” och efter lång tid kanske någon kommer på att försöka fråga eleven vad hen vill med sitt lärande. Vad hade hänt om vi gjort tvärtom? Börjat med att stötta alla elever att hitta sin motivation? Hur svårt hade det varit att uppnå kraven då?