Finurligare skolverk

När dokumentationskraven sväller ut, riskerar man att rapporteringen blir en parallell och ytlig aktivitet riktad till byråkratier som står långt ifrån den dagliga verksamheten (läs Patrik Halls artikel i Pedagogiskt Magasin). Skolverket har som uppgift att tolka politikernas styrdokument och menar att de dokumentationskrav som ställs endast är förtydliganden av bestämmelserna.

När man går in i Lgr/Gy-11 ser man snabbt att skolverket har goda pedagogiska intentioner, men hur verklighetsförankrade är direktiven? Jo, visst har man tagit fram läroplanen i samråd med skolorna, men hur blev det? Artikeln om ”Skolan som doku-såpa” sätter ord på lärarnas frustration inför dokumentationsbördan. Där intervjuas också Ingrid Lindskog på Skolverket som menar att ”man ska ha väldigt stor respekt för” lärarnas reaktion.

Jag håller givetvis med henne, men undrar genast: hur visar Skolverket det? På vilket sätt kan lärarna uppfatta att Skolverket faktiskt inser hur lärarnas vardag ser ut och därför skapar förordningar som blir möjliga att följa?

Jag tycker att det är dags att Skolverket gör två saker. Dels lyssnar på vad lärarna och eleverna säger och modifierar sina förordningar efter dem, dels – och detta är nog en förutsättning för det förra – att man blir lite fiffigare i sin tolkning av politikerna.

I många fall är de som jobbar på olika statliga verk betydligt mer insatta och kunniga än de politiker som sätter upp direktiven. Detta är inget politikerna ska lastas för, de behöver kunna lite av många olika saker och ska sedan kunna lägga över ansvaret på olika experter. Och det är här någonstans det brister. Experterna behöver kunna göra tolkningar av det som politikerna vill som faktiskt fungerar. När politikerna är ute på svag is blir det experternas uppgift att hitta lösningar och sedan förklara hur de hänger ihop med det som politikerna vill. Säger till exempel politikerna att pedagogiken ska vara forskningsbaserad samtidigt som de vill ha betyg på ett sätt som går rätt emot den forskning som finns, så är det experternas uppdrag att visa på denna motsats. Och är man dessutom finurlig, brukar man kunna skapa logiska förklaringar där det blir enkelt att övertyga politikerna om hur lösningen bör se ut. (Finurlighet i det här sammanhanget kan vara att lyssna på vad politikerna är ute efter egentligen, och sedan använda sitt laterala tänkade för att visa hur det forskningen pekar mot också går att länka till det politikerna vill.)

När det gäller lärare/elever gäller inte finurlighet, utan verklighetsförankring, och det tänker jag återkomma till i nästa blogg.