Ger legitimationen kvalitet?

Hur vet man om någon har rätt kvalifikationer? Inom skolans värld sätts allt mer fokus på att man genomfört vissa moment, som lärarutbildningen eller det följande mentorsåret som ska leda till lärarlegitimation. Men hur vet vi att detta leder till kvalitet?

Hade detta varit ett fungerande sätt så hade vi inte haft några dåliga lärare. Man kan skylla på lärarutbildningens kvalitet, men varför då bygga på den med ett lager till? Varför göra mer av det som inte har fungerat? Visserligen finns det stora ambitioner bakom lärarlegitimationen, där läraren ska visa sig ha bemästrat en lång rad yrkeskompetenser, men det finns ingenstans reglerat hur man vet vad som är bra. Ta till exempel förmågan att ha en god kommunikation med föräldrarna. Hur ska man bedöma det? Är det att läraren genomfört ett föräldramöte och fått ett visst antal föräldrar att komma? Eller att föräldrarna svarar om vad de tycker om relationen på en enkät?

Bedömningen av vad som är kvalitet hamnar oftast utanför sin kontext, dvs den skola som ska anställa en lärare. Problemet med alla regleringar som byggs på uppifrån är att avståndet ökar mellan bedömning och platsen där kompetensen ska användas. Och ju större distans, desto mindre förståelse har bedömaren för den specifika situationen.

Vi lägger enorma resurser på något som i praktiken inte kommer att höja kvalitén. Utgångspunkten är hela tiden att försöka tillföra något som saknas (som en utbildning där man läser expertböcker och lyssnar på föreläsningar), istället för att gräva där man är. Om vi istället lägger fokus på metoder där lärare/rektorer vidareutbildar sig genom att utveckla sina metoder på plats, så hade vi fått en kvalitetsökning som var relevant för just den skolan. Ska man sedan använda sin kompetens när man söker att annat jobb kan man beskriva vad man gjort och vilken effekt det hade. Det hade sagt oändligt mycket mer än en legitimation kontrollerad av manpower.