Ämneskunskaper i en föränderlig värld

Vad behöver man ämneskunskaper till? Frågan är inte så självklar som det kan verka. Ämneskunskaper är till nytta eftersom man kan ställa upp lämpliga övningar, vet vilka begrepp som är bra att börja med, var svårigheterna brukar dyka upp och lätt kan se var eleven befinner sig i sin förståelse. Eftersom man vandrat en liknande väg själv kan man alltså känna igen det som möter eleven och bättre handleda processen. Och måste man inte veta vad det är man lär ut? Jo, det kan vara svårt att förklara begrepp man inte förstår. Inom mitt expertområde (evolution) till exempel, märker jag regelbundet att lärare har missförstått grunderna och konstruerar uppgifter som för vidare dessa missuppfattningar.

Och nu kommer vi in på problemet: man kan inte förvänta sig att en lärare ska ha samma förståelse efter en till två terminer på högskolan, som jag har efter många års forskning. Men det är värre än så: det handlar inte bara om djupet utan också om färskheten. Tio år efter att man tagit sin examen är mycket av det man lärt sig redan förlegat. När eleverna sedan ska använda kunskapen i yrkeslivet (ytterligare en tio år senare) har forskningen gjort ytterligare framsteg.

Som tur är kan läraren under de där tio åren ha utvecklat sin pedagogiska förmåga istället och blivit bra på att träna eleverna i the big five (kan vi börja referera till handens fingrar istället för den imperialistiska jakten på fem utrotningshotade afrikanska djur?): analys, begrepp, kommunikation, informationshantering och metakognition. När den pedagogiska skickligheten ökar, minskar trycket på att läraren i första hand ska fungera som kunskapskälla. Men nog blir det bättre om läraren kan vara någorlunda uppdaterad; och hur ska man då göra?

När man har tagit fram ett lämpligt pedagogiskt upplägg där eleven är aktiv kan elevens lärprocess bli en del av lärarens fortbildning. Hur skulle det vara om läraren/lärarlaget läste någon nyare artikel, diskuterade innehållet och skrev en version som var anpassad till elevernas nivå? Eleverna kan sedan använda denna (bland andra källor) för att lösa uppgiften, och i de diskussioner som läraren sedan har med eleverna kommer också läraren förståelse att öka.

Ännu bättre vore det om man hade en ämnesgemensam databas över landet där man samlade de här anpassade versionerna och gjorde dem tillgängliga för alla skolor. En lärares tolkning kanske inte har samma dignitet som om en forskare hade skrivit om samma sak, men i en gemensam databas kan man sedan bjuda in till diskussioner (från lärare, elever och kanske en och annan forskare). Vi får en interaktiv databas där man kan utveckla sin förståelse tillsammans.

Det tjusiga med det här är inte bara att lärarna kan hjälpas åt med sin fortbildning, utan att det också görs som en del av elevernas lärande, dvs inom ramen för den ordinarie lektionsförberedelsen. (När eleverna är aktiva flyttas lärarens förberedelse från att skapa en presentation av ”sanningen” till att konstruera bra uppgifter till eleverna, inklusive källmaterial).

Och kanske viktigast: alla tränas i ett livlångt lärande!