När antimobbing blir ett övergrepp

En skola hade en antimobbingdag, förra veckan. Det innebar att ett par lärare hade föreläsningar där de tog upp olika typer av mobbing (t ex tyst mobbing och nätmobbing) samt att eleverna fick göra rollspel i olika grupper. För de elever som är/har varit utsatta för mobbing blev dagen inte så bra. Att återuppleva mobbingsituationer är påfrestande och det blir inte bättre när lärarna frågar ”tror ni att detta förekommer hos oss” och alla nekar (eller är tysta).

Medan det är lovvärt att försöka jobba preventivt med hela skolan, så kommer man inte ifrån de här negativa effekterna. Det finns så gott som alltid elever som har varit med om just de obehagliga situationer som man diskuterar/gör rollspel på. Den stora undersökningen om mobbingprogrammens effektivitet som kom förra året visade dessutom att de sällan har någon bestående positiv effekt.

Vad är det man försöker uppnå med sådana här dagar? Att elever ska inse hur hemskt det är att bli mobbad och därför avstå? Här någonstans blir det fel, tror jag. De som mobbar har sin egen rationalitet för det de gör som inte förändras i en allmän diskussion. Det är orimligt att tänka sig att en elev som lägger ut något elakt på nätet inte inser att den utpekade personen blir ledsen. Att man trots allt gör det beror väl snarare på att man anser att det är OK i sin egen moraliska kontext (på samma sätt som ett inbrott kan försvaras moraliskt genom någon sorts privat Robin Hood resonemang). Och detta är svårt att komma åt i en allmän skoldiskussion.

Så vad kan man göra istället? När det gäller mobbing så har Sue Youngs metoder börjat sprida sig i Sverige. De utgår från ett lösningsinriktat synsätt vilket innebär att man

• Beskriver hur framtiden ska se ut
• Identifierar det som fungerar
• Använder sig av sina egna styrkor
• Gör mer av det som fungerar

Metoden är vetenskapligt beprövad och har faktiskt visat sig fungera i många fall. Kanske fungerar den bättre just för att man inte (till skillnad från de metoder vi har använt tidigare) pekar ut de skyldiga eller tvingar den utsatte att konfrontera andra barn. Den utsatte behöver bara berätta för en vuxen vad som är fel en gång, därefter lägger man fokus på vad som fungerar och man ska göra mer av. Det geniala i detta ligger också i att det är mycket lättare att göra mer av något man är bra på (och därför tycker om, särskilt om det uppmärksammas och man får beröm för det), än att ta bort ett beteende som drivs av krafter man kanske inte vill erkänna eller sätta namn på.

Hur skulle man kunna använda de här tankarna i skolans preventiva arbete? Om man lägger fokus på hur man vill ha det (istället för vad man inte vill ha – mobbing) , kan en temadag vara början på något nytt och positivt, utan att elever behöver kränkas på nytt. Det finns dessutom studier som visat att när eleverna involveras i att ta fram skolans ordningsregler så får man en positiv effekt inte bara genom minskad mobbing, utan också på studiemotivation och resultat. Det kräver visserligen att skolan tar värdegrundsarbetet på alvar och har det som ett kontinuerligt inslag (istället för ett tomtebloss-tema). Detta tar givetvis tid, men läs om resultatet och se om det inte är värt det!