Hur formativ är du?

I förra söndagens Agenda 21 sa en elev att hon kände sig ständigt bedömd. Om hon sydde fel på en sömsmån så skulle hela hennes betyg falla (dvs hon utsattes för en kontinuerlig summativ bedömning). Hon är inte ensam om att uppleva det så. I ett annat fall ville en elev veta hur hon låg betygsmässigt och vad hon behövde göra för att få det betyg hon ville ha. Hon fick då veta att läraren inte kunde säga detta innan redovisningen (som skulle ske just innan betygen sattes och alltså var grunden för en summativ bedömning).

Vad vi ser här är exempel på två saker: dels att läraren är osäker på var i lärprocessen eleverna ligger, dels att de formativa lärsituationerna saknas. Och det är anmärkningsvärt med tanke på hur mycket just formativ bedömning diskuteras idag. (Kan det vara så att en föreläsning i sig inte leder till en förändring?)

Om man jobbar elevfokuserat och med inlärningsresultat (konkret formulerade bedömningsunderlag) är det lätt för läraren att ha koll på lärprocessen. Visst, det är kanske orealistiskt i vissa ämnen att ha ett konkret bevis på vad varje elev har lärt sig efter varje lektion, men var tredje är definitivt möjligt om man lägger vikt vid detta.

Att veta var eleven ligger i relation till det som ska uppnås är själva grunden för ett bra lärande. Hur ska annars läraren (och eleven) kunna veta vad som behöver göras?

I dagsläget när elever förväntas styra (och ta ansvar för) sitt eget lärande måste denna avstämning finnas på plats. Och medan jag tycker att det är bra att elever tränas i att lära (och ta ansvar för det) så är det fortfarande lärarens ansvar att se till att eleverna har de redskap som gör det möjligt. Kan inte läraren berätta var eleven ligger och vad hen behöver göra för att gå vidare, kan man inte heller förvänta sig att eleven ska kunna lära sig att lära.

(Det behöver inte vara så svårt som det är nu – se fliken SOLO och learning outcomes och ta kontakt med oss om ni vill att alla på skolan ska vara med.)