Är lektionerna stökigare idag? Och gör det i så fall att vissa elever, som till exempel (rastlösa?) pojkar, halkar efter?
Jag tror att skolan har hamnat mellan två stolar.
Å ena sidan har vi en experttradition: tanken om läraren som kunskapskälla genomsyrar allt från lärarutbildningen (domineras av föreläsningar), vidareutbildningen (inhyrda föreläsare) och även det som händer i klassrummet (där den största tiden går åt till att läraren förklarar ”sanningen”).
Å andra sidan har vi en pedagogisk diskurs om att det är den som lär som ska vara i centrum, vilket leder till bland annat att elever förväntas leda sina utvecklingssamtal, ta ansvar för olika projekt och visa entrepreneuranda.
Eleverna förväntas klara detta utan att tränas i det och kommer de från studieovana hem blir det extra svårt. Att pojkarnas resultat blir sämre i den miljön kan ha att göra med deras hierarkiska system. Om man tycker det är viktigt att vara bäst (och det tränas pojkarna i att tycka i ännu större utsträckning än flickorna) är det inte speciellt motiverande om man ligger närmare eller under medel. Då satsar man på andra sätt att stiga i hierarkin, varav en del har den bieffekten att man tar plats i klassrummet (”stökar”).
Så vad ska man göra åt detta?
Tja, en riktning som föreslås är att vi ska ha mer ordning, mer lärarauktoritet och striktare regler för uppförande. Och hur ser det ut i resten av samhället? Just det, resten av elevernas (och lärarnas) vardag är präglad av tankar som att individen ska vara i centrum (därför att du är värd det) och att barn har lika stora rättigheter att bestämma över tillvaron som sina föräldrar (curlingtraditionen). Man kan tycka vad man vill om det, men det är tydligt att samhället i stort går rakt emot det autoritära håll som vissa önskar sig i skolan. Visst kan skolan gå sin egen väg, men det blir definitivt en uppförsbacke.
Istället kan man ta ett blad från aikido och använda sig av ”motståndarens” egen kraft. Satsa på att möta det som händer i resten av samhället och lyfta det till en ny nivå. Och vad menar jag då, rent konkret?
Jo, att skolan fokuserar på att stötta eleverna i sitt lärande (istället för att berätta ”sanningen”). Då behöver lärarna kunna lyssna (för att få reda på vad elever kan och behöver), fråga (för att förstå hur eleven kan utveckla sitt lärande), motivera (för att hjälpa eleven att hitta sin egen drivkraft) och strukturera (för att översätta tankar till handling). Detta är förmågor som kan tyckas banala, men som kräver långvarig träning om man ska bli tillräckligt bra för att kunna stötta även mindre motiverade elever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar