När ska regeringen följa
sina egna direktiv och börja evidensbasera sina skolutvecklingsmetoder? Det är
inte så konstigt att många är kritiska till att använda ”superlärare” eftersom
själva idén tycks vara att lärarna ska instrueras av en expert. Denna person
ska alltså studera hur läraren beter sig i klassrummet och sedan ge råd om hur
läraren ska förändra sig.
Här har man (igen) totalt
ignorerat det faktum att kunskap genereras av den som lär sig, att varje person
som lär sig bygger vidare på de egna erfarenheterna. Rådgivning faller därför
sällan i god jord. Orsaken är att det som fungerar för en person i dennes
specifika situation och med dennes specifika bakgrund sällan fungerar för någon
annan (som har en annan bakgrund och situation). Hur ofta har dina råd följts
till punkt och pricka?
Visst kan man ge
personligt stöd till en lärare, men inte i form av råd. Istället för att visa
behöver man fråga och därigenom hjälpa läraren att hitta den metod som
fungerar för just honom/henne. Man behöver utgå från att läraren själv har de
resurser som krävs, inte att något ska tillföras genom någon sorts mind-scan
från en expert.
Och visst kan det vara bra
med en expert, men då på att ställa rätt sorts frågor, på att veta hur man går
vidare, på att konkretisera och ge en lösningsinriktad återkoppling som stärker
lärarens process. Och det är något helt annat än en person som ”vet hur man
gör” – det finns många sätt att hantera en klass, och det är bara läraren själv
som kan avgöra vad som fungerar för henne/honom. Däremot kan man vinna mycket
på att jobba med sådana frågor i lärarlag eftersom en gemensam hållning gör det
lättare att ”skola in” eleverna i det som gäller. Men en gemensam hållning är
inte samma sak som att varje lärare använder samma metod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar