Lära om debatter

Visst har vi nytta av att kunna argumentera och föra en diskussion, men i ärlighetens namn, hur ofta har vi nytta av att kunna debattera? Vad är typiskt för en debatt? Jo att man ska, inför någon sorts publik, framföra och bevisa att en viss åsikt är bäst. I vårt arbetsliv skapar debattorienterade personer många problem, försvårar och rent av stannar upp utvecklingsprocesser. Orsaken ligger i själva grundinställningen: jag har rätt och vad du än säger så tänker jag motbevisa dig. Detta sänker utvecklingen till nivån av en persons förståelse – den som vinner debatten – som inte på något sätt behöver vara den person som har bäst förståelse för det problem som ska lösas.

Vad som fungerar är istället dialogorienterade processer, där man utnyttjar alla deltagares kompetens för att hitta nya och fungerande vägar. Och medan jag håller med om att vissa personer kan ha nytta av att kunna debattekniker (politiker är de man först kommer att tänka på) så är det långt vanligare och viktigare att vi lär oss hur man för en dialog.

Tyvärr lägger många skolor större vikt vid debatterandet, och dessutom genom att skapa verklighetsfrämmande situationer (enligt amerikansk modell) där eleverna ska debattera om ämnen där de saknar personlig övertygelse. Detta vittnar om en ofullständig förståelse för debattens natur. Förmågan att argumentera emot sin egen åsikt (vilket är vanligt att eleverna får göra) kräver en rad med färdigheter som är tveksamma om de verkligen är förenliga med skollagens övergripande mål att skapa ansvarfulla människor. Ska vi verkligen uppmuntra elever till att: ljuga, visa helt andra känslor än de man egentligen har, manipulera sina motståndare, mästra, överrösta, hota osv?

För i en debatt är det bara en del som handlar om själva det logiska innehållet (logos) – den stora vinstfaktorn ligger i hur man lyckas övertyga med sina egna känslor och genom att väcka lyssnarnas emotionella reaktion (ethos och pathos).

För att inte tala om hur svårt det blir för lärarna att lyckas med bedömningen – hur räknar man bort en faktor som att det ena laget får försvara en i Sverige allmänt hållen åsikt (som emot dödsstraff eller för organdonation) medan det andra ska föra fram det ingen håller med om (för dödsstraff eller emot donation)?

Medan jag är övertygad om att debattinslaget i läroplanerna är grundade på en okunskap om komplexiteten och nyttan av debattförmåga, så är lagen där och skolorna har i uppgift att följa den. Men vad man istället kunde göra är att studera debatten som fenomen: låta eleverna sätta ord på olika tekniker (i offentliga debatter), se hur manipulationen går till, fundera över vad debatten leder till för resultat – och inte minst – vad man skulle kunna ersätta debatter med.

För trots allt, antiken i all ära, men vill vi verkligen stanna på den utvecklingsnivån? Kan det inte vara dags att hitta ett sätt att undvika att göra om alla gamla misstag? Eller är det kanske så att debatterna har lett till det samhälle vi vill ha, med visionära politiker, fungerande skolor, och t ex trygg ekonomi?