Bort med salsproven!

De här sista veckorna innan sommarlovet regnar det prov över eleverna. Det skiljer mycket mellan olika skolor. Vissa fortsätter den summativa bedömningen ända in till den sista veckan, andra har redan gått ned på halvfart. Jag stöter på stressade elever och förvånas ännu än gång över hur mycket vanligare det är med prov än med arbeten. Det verkar dessutom som det i kölvattnet av Lgr/Gy-11 och dokumentationshetsen har blivit fler prov, snarare än färre.

Salsprov är förvånande av flera skäl: de leder till ytinlärning, de skapar en tidbegränsad men just då massiv rättningsinsats för läraren och är dessutom helt verklighetsfrämmande. Om eleverna ska lära för livet, och bedömas efter det de har lärt sig för livet, varför ska man då försätta dem i en helt konstlad situation för att kontrollera vad de kan? När i arbetslivet tvingas du under tidspress ”berätta allt du vet” om ett ämne som du nyligen har lärt dig fakta om?

Givetvis använder man sin kunskap i pressade lägen också i arbetslivet, men då gäller det kunskap som man har integrerat, som man har använt massor av gånger tidigare och har satt in i sitt sammanhang. Det är något helt annat än en salstenta. Om man i arbetslivet behöver samla in nya fakta och göra en analys har man vanligtvis tid mycket längre tid – och fri tillgång till källor och kollegor – för att sammanställa informationen.

För lärarnas del komprimeras bedömningsarbetet ihop till en lika tidspressad situation och bedömningarna brukar bli därefter. Då menar jag inte att lärarna ger fel betyg utan att den formativa delen får stryka på foten. Det är sällan man ser en utvecklad och konstruktiv återkoppling som skulle hjälpa eleven att ta nästa steg. När man istället jobbar med längre arbeten kan läraren ge återkoppling efterhand, eleverna arbetar olika snabbt och behöver stöd i olika delar av arbetsprocessen. Det innebär att bedömningen sprids ut i tiden och fokus läggs på lärprocessen istället för betyget. När läraren är aktivt involverad i elevernas arbeten så är det så pedagogiskt effektivt att i stort sett alla annan undervisning kan läggas åt sidan: läraren får alltså tid till att ge formativ bedömning. Nr det sedan är dags för den summativa bedömningen när arbetet är klart är läraren redan så insatt i arbetet att det slutgiltiga bedömningsarbetet går snabbt och smidigt (har eleven gjort den sista omarbetningen vi diskuterade eller inte?).

För eleverna innebär det inte bara att de kan jobba under mer verklighetstrogna omständigheter utan också att de kan få individanpassat stöd för just deras lärprocess. Dessutom slipper de att stressplugga och bedömas på vad de kan prestera på en timmes utkastande av snabbt inklämd – och därmed flyktig – kunskap.

Lägg märke till att jag inte pratar om arbeten där eleverna får jobba för sig själva med liten eller ingen input från läraren: ska man få alla de här fördelarna behöver det vara en process där läraren är med och stöttar hela vägen.

Det är dags att inse att salsprov är en rest från ett sätt att lära som borde ha stannat i husförhören och istället skapa ett bedömningssystem som är en integrerad och konstruktiv del av lärandet, anpassat till den framtid våra barn ska möta!