Luddighet och järnhård kontroll

Det finns flera paradoxer i dagens skola som förbryllar mig. Skolverkets ambivalenta förhållande till högskolan är en (alla lärarfortbildning ska utföras av högskolan men erfarenheter som högskolelärare räknas inte om man vill få lärarkompetens), spannet mellan vad eleverna lär sig och vad Skola-11 vill uppnå är en annan (kunskapskraven förutsätter att eleverna är bra på att läsa och skriva för att kunna utvecklas, men hur ser det ut?).

Men den kanske mest förbryllande är den som jag tror skapar den största stressen för eleverna nu när det börjar dra ihop sig till (avgångs-)betyg: kombinationen av detaljstyrning i Lgr/Gy-11 och relativa begrepp i kunskapskraven.

Tänk på alla dessa nationella prov och dokumentationer som ska leda till bedömningssäkerhet och rättvisa mellan skolor! Listor på allt som ska ha gåtts igenom (centrala innehåll) och vad eleven måste visa för att uppnå sina betyg (kunskapskrav). Och mitt i allt detta hittar man en ovilja att definiera en lärandeprocess tillräckligt konkret för att lärare och elever ska förstås vad som menas. Som därmed blir direkt beroende av inspektörens godtycke (relativa begrepp är lika relativa om man är inspektör - det hade varit kul att kolla inte bara hur olika lärare bedömer samma elevarbete, utan också hur olika inspektörer gör det).

Jag har kontaktat skolverket och fått höra att det är just eftersom lärandeprocessen inte alltid är likadan som skolverket inte vill använda sig av någon modell för lärande som grund för betygssystemet. Eller, det är inte sant, kunskapskraven bygger på modeller kring lärande, men inte så konkret att man beskriver vad utfallet är för varje nivå. Istället ska lärarnas professionalism leda till att rätt betyg sätts på det som eleverna projicerar (på mer eller mindre konventionella sätt, kunskapskraven innehåller uttryck som förutsätter tankeläsning från lärarnas sida).

På vilket sätt kan en professionalism göra så att alla tolkar ”i viss mån” eller ”med flyt” på samma sätt? Vilka gemensamma utgångspunkter förutsätts professionalismen bygga på och hur vet man att alla lärare har detta?

Det som är allra mest frustrerande – förutom att se den oro elever och lärare visar – är att det finns konkreta beskrivningar man skulle kunna använda. ”Med flyt” kan till exempel konkretiseras i beskrivningar som ”en korrekt stavning”, ”grammatiskt korrekta meningar” eller ”att meningarna följer logiskt på varandra”, beroende på ålder, nivå och uppgift. Jo, visst måste man definiera begreppen (som korrekt stavning eller följa logiskt), men för detta finns det vetenskapligt granskad litteratur att hänvisa till. Sannolikheten att detta ingår i lärarens professionella bas borde vara större än en generellt accepterad mall för vad som är ”med flyt”.

Hur lång tid måste det gå, hur många elever måste må dåligt, hur många lärare måste försvara luddiga krav inför oförstående föräldrar, innan man ifrågasätter de relativa begreppen från centralt håll?