Tyst i klassen!

Ett gäng killar är stimmiga i ett hörn och läraren ryter till. Killarna tystnar och läraren kan fortsätta berätta ett par minuter, innan det börjar bli oroligt igen. Känns det igen? Detta är en berättelse från en elev om en vanlig dag i skolan när en lärare försöker skapa utrymme för sin presentation.

Berättelsen fick mig först att fundera på det här med att använda aggression för att styra upp någons beteende, något som jag tycker verkar ha liten och kortvarig effekt. Men vad ska man göra istället?

Jag kom att tänka på hur det var när jag besökte en montessoriförskola första gången. 

Mina barn hade gått på en vanlig förskola där personalen jobbade aktivt med att få lugn och ro i de åldersblandade grupperna. På hösten, när det var en ny konstellation, lyste det stora ljudmätarörat på väggen ofta rött. Allt eftersom personalen fick ihop gruppen blev det allt lugnare och på våren var det sådär lagom stojigt när man lämnade sina barn. Jag tyckte att personalen gjorde ett bra jobb och kände medkänsla när de fick börja om igen när hösten kom med sina nya barn.

När jag steg in på montessoriförskolan möttes jag av klassisk musik i hallen. Det fanns levande ljus i fönstren och varje barn och förälder möttes av en engagerad person som var med och följde barnet in i lokalerna. Där inne satt de barn som redan kommit och pysslade med olika saker, en och en eller flera tillsammans, men framför allt koncentrerat och engagerat.

Under inskolningen insåg jag att detta inte bara var en tillfällig stund i början av dagen utan typiskt för inomhusaktiviteterna. Ute var det annorlunda, samma energi och stoj som på andra platser med många barn, sandlåda, klätterställningar och ytor att springa på.

Jag frågade personalen hur de gjorde. En av dem som provat att jobba på en annan förskola menade att det viktigaste var att personalen här hade en gemensam värdegrund och samma pedagogiska förhållningssätt. Vad jag själv såg var att det fanns tydliga regler – som förmedlades genom en vänlig kontakt mellan en lärare och det barn som bröt regeln. Det vill säga inte som en generellt utropad kommentar till hela gruppen utan ett möte där pedagogen både berättade för och lyssnade på barnet.

Jag såg också att det material som användes var engagerande och självinstruerande (detta är en av montessoripedagogikens grundidéer, men det visste jag inte då) vilket gjorde att barnen kunde komma långt på egen hand. När barnen behövde en vuxen fick de uppmärksamhet, men inte genom att den vuxne visade hur det skulle gå till eller berättade för barnet vad det skulle göra härnäst, utan genom frågor och engagemang. Och, vilket jag tror är viktigt, det handlade om ett eller högst tre barn åt gången. Barngruppen var blandad, både vad det gäller social och etnisk bakgrund och hur utagerande barnen var. Trots detta rådde ett lugn och ett engagemang som var väsensskilt från våra barns tidigare förskolor (som inte alls var dåliga).

Vad hade vi kunnat vinna i äldre årskurser på att lyssna på pedagoger från montessoriverksamheten? Jag vet att det finns skillnader som gör det svårt att göra på samma sätt med stora elever, men om det gick att ta fasta på en del av den här kunskapen, vad skulle vi kunna använda då?

Mindre politik och mer pedagogik!

Påsken tycks ha varit en tid för debattörernas tyckanden kring den svenska skolan. Det har främst handlat om politiskt styrda effekter som betyg, friskolans eller inte vara och lärarutbildningen/ lärarnas status.

Vad som händer i vardagen, i mötet mellan elever och lärare, berörs knappt och ändå är det väl där som lärandet sker? Strukturerna spelar givetvis roll för vilka förutsättningar detta möte får, men borde vi inte låta lärandet styra strukturerna istället för tvärtom?

Det finns en klart uttryckt ambition i dagens skola (uttryckt t ex i Lgr/Gy-11) att fokusera på lärandet som process – dessutom en individanpassad sådan. För att detta ska lyckas behöver didaktiken vara inriktad på just detta och lärarna ha de verktyg som krävs för en så vällovlig men svår uppgift. Och det är här jag tror att det brister: det saknas insikt i var svårigheterna ligger. Ska man stötta andras lärprocesser behöver man inte bara ha en grundläggande ämneskunskap utan också – och kanske framför allt – veta hur man utvecklar den kognitiva processen, hur man motiverar, hur man skapar bra samarbeten och hur man anpassar lärandet till personer som fungerar helt olika än man själv gör.

Projektarbeten är exempel på metoder där skolan försöker individanpassa och integrera lärandet i vardagen. Det är också ett tillfälle att som lärare reflektera över hur man kan utveckla de egna färdigheterna. Fundera över de här nödvändiga aspekterna för ett lyckat arbete:

·        Hur tydliga är målen (learning outcomes)? Fråga eleverna om de vet vad det är de ska kunna i slutet av arbetet.

·  Vilket stöd får eleverna under planeringen av arbetet? Eftersom den strategiska förmågan inte är fullt utvecklad förrän i tjugoårsåldern måste läraren vara med vid planeringen.

·      Hur ser elevernas egna mål ut? Är de tydligt avgränsade, genomförbara och konkret formulerade? Vilka frågor ska besvaras i arbetet? Varför är målen viktiga för just den här eleven?

·       Vilket stöd får eleverna i själva samarbetsprocessen (här brukar skolor missa helt och hållet)?

·      Vilket stöd får eleverna när det gäller att finna information? Källgranskning tar tid att lära sig. Internet i all ära, men det krävs en utvecklad kunskap för att kunna bedöma olika källor och elevernas huvudsakliga kunskapskällor borde vara granskade av experter.  

·     Hur ska bedömningen ske om det är ett samarbete? Är det samarbetet i sig som ska bedömas och på vilka grunder i så fall? Eller är det slutresultatet och hur ska man då skilja på olika personers insatser? Varje elev borde få möjligheten att sätta ord på sin kunskap genom att skriva sin egen sammanfattning.

Och jobbar man med detta händer mycket mer med elevernas lärande än något av de politiska förslagen :-)

Kan de inte skriva?

Studenter befinner sig på en 13-årings nivå när det gäller lärandets praktik menar Ebba Lisberg Jensen i Universitetsläraren. När studenterna ska skriva en text är språket så dåligt utvecklat att det är svårt för läraren att begripa vad studenter menar. Inte heller förstår studenterna frågor eller instruktioner från lärarna.

På universitetsnivå är språkförståelsen en förutsättning för lärande. Kan man inte uttrycka sina tankar i ord, kan man inte heller ta till sig och problematisera den kunskap som behandlas. Men det är inte bara på universitetsnivå detta är avgörande, med den nya skollagen är det redan i grundskolan nödvändigt att eleverna lära sig att behärska språket som ett redskap för sitt lärande.

I den vällovliga ambitionen att skapa en skola för lärande (snarare än korvstoppning) har kunskapskraven preciserats för att belysa elevens egna produkter. Det ska inte längre gå att få höga betyg bara genom att upprepa det man har läst/hört. Problemet, som jag ser det, är att lärarna sällan har redskapen för att stötta denna utveckling. Fokus i undervisningen ligger fortfarande på den som lär ut, vilket syns genom att läraren föreläser eller går runt och svarar på frågor. Ett fokus på eleven skulle istället synas genom att eleverna är aktiva större delen av lektionen och att läraren går runt och ställer individuella frågor.

Ett elevfokuserat lärande förutsätter att lärare har tränat på metoder som stöttar elevernas egna processer som till exempel formativ bedömning. Ge eleverna chansen att prova själva, sedan bedömas och därefter jobba vidare med samma text/framträdande. Inlärningen underlättas enormt av att förbättra det man redan har, än att få en bedömning på en färdig text som sedan ska appliceras på en ny text. Detta både av psykologiska skäl och för att det är lättare att lära sig en sak i taget, ta lagom stora steg. Jobbar man med samma text kan man dela upp färdigheterna i flera steg, stavning och grammatik för sig, disposition för sig osv.

Eftersom språk är så centralt för lärande borde man jobba med det i alla teoretiska ämnen. En lärare som inte vet hur man stöttar en elevs språkutveckling kan inte heller stötte elevens lärande. Man kan inte vidareutveckla sin förståelse om man inte kan sätta ord på de begrepp som finns. För att göra en analys behöver man kunna formulera premisserna på att de går att förstå. Annars går det inte att säga om analysen är korrekt eller ej.

Som det ser ut just nu går kunskapskraven rakt emot den pedagogiska tekniken. Ska de mötas måste de nu förgivettagna färdigheterna – som att skriva, samarbeta, diskutera – tränas i sig.  Utan dem utvecklar eleverna inga andra färdigheter.

Fråga eleverna!

Hur gör skolverket för att förankra förordningar och lagar ute i skolorna? 

(Detta är en fortsättning på förra bloggen där du också hittar länkar till ett par intressanta artiklar i Pedagogiskt Magasin.)

Låt oss först backa till en övergripande nivå: lagar och förordningar skapas i samråd mellan expertgrupper (även skolor i detta fall) och politiker. Politikernas uppgift är att representera folkviljan. Lagarna ska sedan följas, men det blir snabbt uppenbart att det finns gott om tolkningsutrymme. Det innebär att vad man menar med att ”följa lagen” i praktiken ständigt omdefinieras och nyskapas. Här spelar skolverket en central roll och har stora möjligheter att påverka vilken del av lagen som blir viktigast.

När det gäller den nya skollagen kan man till exempel fokusera på de första styckena där man bland anat påpekar att vi ska sträva efter att eleverna ska ha ”en livslång lust att lära”. Och nog finns det mycket som skolverket tar fram som ger intrycket av att det är de här första styckena som är det slutgiltiga målet?

Det är i detaljerna som problemen uppstår, som till exempel hur man hanterar bedömningsunderlagen, dokumentationen och kunskapskraven. De kanske är framtagna med ett visst stöd i skolorna, men när det gäller tillämpningen så verkar verket ha förlorat fotfästet.

Det pedagogiskt sett allra viktigaste när det gäller kunskapskraven är att eleverna och lärarna förstår dem. Och det spelar ingen roll hur mycket man än jobbar uppifrån och ner med att förklara hur det ligger till – så länge eleverna inte vet vad de ska göra försvinner den pedagogiska poängen och förvandlas till en pedagogisk belastning. Det är där vi är nu i de flesta skolor.

Skolverket och sedan lärarna berättar och berättar (frågar inte) men hittills har det inte fungerat: eleverna vet fortfarande inte vad som förväntas av dem. Och den formativa bedömningen – det som är den pedagogiska grundstenen för att kunskapskraven ska leda framåt – lyser med sin frånvaro.

Skolverkets uppgift är att förverkliga en skola vårt samhälle vill ha. För att det ska fungera måste man ta reda på om man gör rätt saker genom att fråga de som ska förändras – det vill säga elever/lärare. Förstår inte eleverna vad kunskapskraven innebär så måste man prova något annat. Jo, jag vet det här med att förändring tar tid, men hur många elever får vara kanonmat innan man byter strategi? Nu har det gått 1,5 år…

Det är dags att skolverket går ut i verkligheten och frågar eleverna om de vet, rent konkret, vad det är de ska göra för att uppnå ett visst kunskapskrav. Och gör de inte det, så ska man inte förklara en gång till på liknande sätt som innan, utan fundera ut ett nytt sätt att formulera/tolka lagen.

Finurligare skolverk

När dokumentationskraven sväller ut, riskerar man att rapporteringen blir en parallell och ytlig aktivitet riktad till byråkratier som står långt ifrån den dagliga verksamheten (läs Patrik Halls artikel i Pedagogiskt Magasin). Skolverket har som uppgift att tolka politikernas styrdokument och menar att de dokumentationskrav som ställs endast är förtydliganden av bestämmelserna.

När man går in i Lgr/Gy-11 ser man snabbt att skolverket har goda pedagogiska intentioner, men hur verklighetsförankrade är direktiven? Jo, visst har man tagit fram läroplanen i samråd med skolorna, men hur blev det? Artikeln om ”Skolan som doku-såpa” sätter ord på lärarnas frustration inför dokumentationsbördan. Där intervjuas också Ingrid Lindskog på Skolverket som menar att ”man ska ha väldigt stor respekt för” lärarnas reaktion.

Jag håller givetvis med henne, men undrar genast: hur visar Skolverket det? På vilket sätt kan lärarna uppfatta att Skolverket faktiskt inser hur lärarnas vardag ser ut och därför skapar förordningar som blir möjliga att följa?

Jag tycker att det är dags att Skolverket gör två saker. Dels lyssnar på vad lärarna och eleverna säger och modifierar sina förordningar efter dem, dels – och detta är nog en förutsättning för det förra – att man blir lite fiffigare i sin tolkning av politikerna.

I många fall är de som jobbar på olika statliga verk betydligt mer insatta och kunniga än de politiker som sätter upp direktiven. Detta är inget politikerna ska lastas för, de behöver kunna lite av många olika saker och ska sedan kunna lägga över ansvaret på olika experter. Och det är här någonstans det brister. Experterna behöver kunna göra tolkningar av det som politikerna vill som faktiskt fungerar. När politikerna är ute på svag is blir det experternas uppgift att hitta lösningar och sedan förklara hur de hänger ihop med det som politikerna vill. Säger till exempel politikerna att pedagogiken ska vara forskningsbaserad samtidigt som de vill ha betyg på ett sätt som går rätt emot den forskning som finns, så är det experternas uppdrag att visa på denna motsats. Och är man dessutom finurlig, brukar man kunna skapa logiska förklaringar där det blir enkelt att övertyga politikerna om hur lösningen bör se ut. (Finurlighet i det här sammanhanget kan vara att lyssna på vad politikerna är ute efter egentligen, och sedan använda sitt laterala tänkade för att visa hur det forskningen pekar mot också går att länka till det politikerna vill.)

När det gäller lärare/elever gäller inte finurlighet, utan verklighetsförankring, och det tänker jag återkomma till i nästa blogg.

Dubbelt så snabbt!

När lär sig lärare hur man lär ut? Enligt Dylan Wiliam sker det mesta lärandet inte under lärarutbildningen utan under den tid vi själva går i skolan. Visst känner lärare till teorin bakom olika pedagogiska resonemang, men när man hamnar i det akuta läget i klassrummet går man automatiskt tillbaks till de tekniker man uppskattat hos sina egna lärare. Dylan Wiliam menar därför att det svåra med att få skolan att praktisera nya beforskade tekniker är inte att få lärarna att förstå teorin, utan att få dem att göra sig av med invanda tekniker. Eller som Dylan uttrycker det: att ta bort något som fungerar för att göra något som fungerar ännu bättre.

En av de tekniker som visat sig allra mest effektiva för att öka elevers lärande är formativ utvärdering. Denna innebär att utifrån vad eleven gör nu hjälpa dem att förstå hur de ska gå vidare. Det pratas mycket om formativ utvärdering bland skolfolk idag, men i praktiken är nästan all utvärdering i dagens skola summativ. Och detta är kanske inte så konstigt eftersom vi är uppväxta med summativa utvärderingar. Dessutom upplevs själva utvärderingen ofta som betungande – att rätta och dokumentera elevernas produkter tar mycket tid i anspråk.

Dylan Wiliam har visat att med formativ bedömning kan man öka inlärningshastigheten till det dubbla. Eleverna lära sig alltså lika mycket på sex månader med formativ bedömning som de lär sig på ett år med summativ bedömning. Fokuserar man på elevernas prestation vinner man alltså mycket tid.

Om vi tar ett skrivet elevarbete som exempel, så kan läraren göra en utvärdering under arbetets gång. Det vill säga kommentera texten och lyfta fram exempel på hur eleven ska utveckla arbetet och sedan låta eleven jobba vidare med samma arbete. Detta är inget nytt, naturligtvis, men det görs mycket sällan, lärare menar ofta att de inte har tid att lära arbetena flera gånger. Men vad händer med lärarens tid i det längre perspektivet? Genom att göra den här investeringen i formativ utvärdering så kommer eleverna att lära sig snabbare. Texterna kommer att bli bättre och eleverna förstår snabbare. Det betyder att läraren framöver kommer att behöva lägga mindre tid på att läsa dåliga texter (och hur lång tid tar det inte att ta sig igenom en dålig text!?) och mindre tid på att förklara.

Jobbar man konsekvent med det här kan man dessutom skippa salsproven helt och hållet. Salsproven är en del av vår historia, men borde stanna där. De tar massor av lärartid, styr in elever på ytinlärning och sist men absolut inte minst; de har ingenting med verkligheten att göra!

Vi jobbar baklänges

De lärare som anser att de inte kan lära varje elev multiplikationstabellerna om de får sju år på sig räcker upp en hand! Eller som inte kan lära ut hur man skriver en mening som börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Jag tar för givet att alla händer hålls långt nere, trots detta var jag nyligen på en skola där sjuorna faktiskt inte kunde multiplikationstabellerna. Samma skola gjorde en skoltidning som visade att det fanns elever som efter två månaders arbete producerade text där meningarna inte ens avslutades med punkt (och det handlade inte om någon sorts poesi).

Dags att ställa krav! Eller? Jo, det är det, men på ett sätt som passar in i samtiden. Krav är inte otäcka i sig. Lika lite som det finns lärare som inte klarar av att lära ut dessa färdigheter på sju år, så finns det elever som inte vill uppnå dessa krav (faktiskt!). Men det är väldigt stor skillnad på krav som presenteras som ett färdigt påstående och ett krav som sätts in i ett sammanhang. Ett krav som grundar sig på vad just den här eleven vill uppnå i livet.

I en kultur där individen sätts i första rummet behöver också skolan följa den devisen. Man kan tycka vad man vill om att ”allt ska vara roligt” men så länge rolighet framhålls i alla andra sammanhang måste också skolan relatera till det. Däremot behöver roligt inte betyda att det ska vara lätt och skojigt. Roligt kan få betyda intressant. Och när eleven är motiverad blir innehållet intressant.

Så frågan borde inte vara ”Kan du lära ut detta på sju år?” så mycket som ”Kan du hjälpa dina elever att förstå varför multiplikationstabellen är relevant för just henne/honom, om du får sju år på dig?”. Eller, om vi ska anpassa oss till verkligheten för den enskilda läraren, på två år. Nu säger du kanske att det är mycket mer än multiplikationstabellen som ska hinnas med. Givetvis. Men hur svårt hade det blivit om eleverna var motiverade?

Idag jobbar vi baklänges: först tar vi för givet att alla vill lära sig det som är bestämt att man ska kunna. Så småningom upptäcker man att vissa elever inte ”hänger med” och efter lång tid kanske någon kommer på att försöka fråga eleven vad hen vill med sitt lärande. Vad hade hänt om vi gjort tvärtom? Börjat med att stötta alla elever att hitta sin motivation? Hur svårt hade det varit att uppnå kraven då?