Bortslösade miljarder

Nu har jag fått höra det på ännu en skola: "Vi har inte rätt att ändra på den här texten (kravbeskrivningarna från Lgr/Gy-11)". Och givetvis är det så i den bemärkelsen att kravbeskrivningen är ett styrdokument. Hur illa formulerat man än kan tycka att det är, så är det en text vi får leva med. Men det betyder inte att det är denna text som ska kommuniceras till elever eller föräldrar.

Tvärtom (kap 1 Lgr-11):

”Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. Det är inte minst viktigt som underlag för den enskildes val i skolan.” (Min markering)

Om man utgår från att kravbeskrivningarna är svårtolkade (och det behöver jag väl inte bevisa?) så ska man alltså inte använda dem i kommunikationen med elever och föräldrar, av det enkla skälet att man då inte har ”klargjort” målen. Skolan måste anses vara skyldig att ta reda på om målen är klargjorda, och det är de inte så länge elever och föräldrar inte förstår dem.

Och som jag kommenterat tidigare, så är det som skolverket hittills har tagit fram som underlag inte till så stor hjälp, inte om resultaten blir texter som:

”Att resonemanget utgår från elevens återgivning av sin tolkning av textens handling och budskap samt att den tolkningen är relevant. I vilken omfattning eleven rör sig i texten, kopplar ihop olika händelser med varandra och drar relevanta slutsatser.” (ur skolverkets Diskussionsunderlag)

Vi provade denna formulering i ett gäng erfarna lärare och det var tydligt att inte ens denna kompetenta skara tyckte att formuleringen var lättillgänglig eller speciellt klargörande. Med andra ord bryter den mot läroplanens tydliga avsikt att eleverna ska veta vad de ska göra och bedömas på.

Lösningen är konstruktiva konkretiseringar (som möjliggör formativ bedömning), och en vacker dag kommer även de mest brinnande pedagogerna inse att abstrakta förmågor kan speglas i uttryck som antingen finns eller inte. (Antingen kan man det eller så kan man det inte.)

Det tragiska är att alla redskap som behövs, finns framtagna inom vetenskapsteoretisk forskning och de ligger där och väntar på att bli hittade, allt medan lärarna uppfinner hjulet på nytt i en oändlig rad av möten om bedömning.

Hur många tusen arbetstimmar har redan lagts utan att ge något klargörande som eleverna förstår? Visst - man kan slänga bort pengar på lyxiga banketter, men det här måste väl ändå vara ett ännu större resursslöseri, och deltagarna har (kanske) inte alls lika roligt.