KarinWanngård föreslår i en debattartikel att vi ska ta bort de nya avgifterna för utomeuropeiska studenter som studerar på högskolan. Poängen skulle vara att få upp antalet elever från t ex Kina och genom dem få en ökad kontakt med en växande marknad. Detta är ännu ett uttryck för den ganska naiva syn på lärande som politiker ofta har. De tycks vara av den åsikten att det är bara att stoppa in personer från ett annat utbildningssystem i högskolans engelskspråkiga kurser och köra på som vanligt.
Förmågan att reflektera och göra kritiska granskningar ligger högt upp bland de saker som eftersträvas enligt högskoleförordningen (liksom i Lgr/Gy-11). När man jobbar med studenter från auktoritära utbildningssystem blir det snabbt uppenbart att det krävs mer resurser för att de ska kunna uppnå samma nivå som sina europeiska kursare. Det tar helt enkelt längre tid eftersom de behöver träna upp ett nytt sätt att tänka. På samma sätt blir det när politikerna vill öka antalet utbildningsplatser och högskolan då tar in mindre studiemotiverade eller studievana studenter. De behöver också mer tid på sig – och mer lärarengagemang.
Visst kan ambitionerna vara lovvärda på flera sätt, men då måste man också inse att det krävs mer pedagogiska resurser per individ för att lyckas (istället för färre, som är det vanliga resultatet av politikernas utbildningspåhitt).
Detta har också likheter med vad som händer på grund- och gymnasieskolan i kölvattnet på Lgr/Gy-11. Ambitionerna när det gäller reflexivitet och kritiskt granskande är stora, men i och med den massiva byråkratin som är följden av de detaljerade målen och kunskapskraven, så får lärarna allt mindre tid till själva undervisningen. Och hur ska det då bli möjligt att lyfta alla elever till den nivå av förståelse som vi vill ha?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar