Ett sätt att skriva rätt

Nu i planeringstider finns det kanske ett extra stort behov av att kunna förmedla mer exakt vad det är vi förväntar oss att eleverna ska lära sig. Vi behöver kunna översätta betygskriterierna på ett sätt så att både elever, lärare och föräldrar har en chans att kunna se när eleven har kommit vidare. Som jag påpekat tidigare så är användandet av inlärningsresultat, (=learning outcomes, om du vill googla) och SOLO-taxonomin (se också flik) bra hjälpmedel i den här situationen. Även barn i tioårsåldern – den tid då man börjar ha förmåga att själv planera utifrån ett mål – kan förstå SOLO-taxonomin (jag har provat).

Men SOLO taxonomin är inte bara bra när man vill tydliggöra mål eller göra en bedömning; den går också att använda när man vill strukturera sin egen text och se om man har fått med det som behövs. SOLO-taxonomin kan sammanfattas i fyra steg: enkel nivå; där man beskriver begreppen som är relevanta, sammansatt nivå; där man sätter ihop information i grupper, relaterad nivå; där man jämför dessa grupper och drar slutsatser och utvidgad nivå; där man drar mer generella slutsatser baserat på det man kommit fram till i steget före.

Oavsett var du stannar i den här ordningen (en snabb jämförelse med betygskriterierna: ett E ligger någonstans mellan den enkla eller den sammansatta nivån, ett C motsvarar i många fall den relaterade nivån och ett A den utvidgade) så behövs de lägre nivåerna för att beskrivningen ska hålla logiskt och vara förståelig för läsaren.

Ska man sätta ihop grupper (för att systematisera sin kunskap/information) behöver man först veta vad som ingår i ämnet (begreppen, den enkla nivån) – och vad som är irrelevant (jämför med texter där eleven rabblar upp allt som hen tror kan vara viktigt). Sedan använder man något sorts kriterium för att skilja ut de olika grupperna, man behöver kunna förklara varför något tillhör den ena gruppen och inte den andra. Först när detta är med kan man dra en slutsats som går att bedöma: är jämförelsen logiskt hållbar och går att förstå för en läsare? Drar man en slutsats utan att ha med beskrivningen av begreppen och förklaringen till vilka grupper som studerats blir det omöjligt för läsaren att veta hur man har tänkt. Ska man sedan upp på den utvidgade nivå behöver man ha med alla de här stegen och sedan visa på vilket sätt den kunskapen är relevant i ett annat sammanhang (som också det är definierat på något sätt, även om inte i samma detalj som studieområdet).

Tänk dig att en elev ska göra ett arbete om hälsosam kost och framför allt titta på hur grönsaker skiljer sig från spannmål. Först måste eleven kunna identifiera vad som är hälsosamt och vad som kan anses som kost. Därefter veta hur man delar upp det ätbara i grönsaker, spannmål och övrigt. Lätt i vissa fall, men vad gör man med grön spenatpasta? Sedan ska eleven studera grupperna oh samla information om innehållet för att kunna göra sin jämförelse och kunna relatera den till vad som är hälsosamt. Om man ställer frågor på texten kan eleven upptäcka t ex att om man inte vet vad spannmål är så kanske eleven har tagit med information om fel matvaror – och då är det lätt att förstå att det kan bli fel i jämförelsen.

Prova själv på en text du eller någon annan har skrivit och se om du kan identifiera de olika nivåerna. Hur trovärdigt blir det om någon av nivåerna saknas?

Lärare - behövs de?

Det är bråda tider för en pedagogiskt engagerad mamma så här vid terminsslutet. Barnen (som alla går i olika skolor) behöver hjälp med sina inlämningsuppgifter. Vilken hjälp? Jo, att tolka Skola-11 och vad lärarna vill att de ska göra för att uppnå betygskraven. Och det är tydligt att det är lika svårt att som för ett år sedan. Vad gör då lärarna? Med SOLO-taxonomin i bakhuvudet tänker jag att lärarna är kvar på den första nivån (typ E), där det handlar om att definiera begrepp. Och det är inte så konstigt att man blir kvar där, eftersom man tvingas att hantera relativa begrepp s0m per definition inte är tydligt avgränsade. Det är just det ”relativt” betyder, eller hur?

Det som karakteriserar den första nivån av lärande är just att man använder sig av tydliga definitioner för att sedan, när man lär sig mer, bli mer nyanserad (jfr betygskraven). Men hur ska man ta sig dit om man inte har några tydliga begrepp att utgå ifrån? (Det finns en lösning på det här som jag tjatat om: SOLO-taxonomin, men den används knappast alls.)

Och hur gör skolorna för att lärarna ska gå vidare i sin förståelse? Jo, det vanligaste är att man skickar lärarna på en föreläsning och sedan ska de jobba vidare på egen hand. Detta tycker skolorna är biligt och bra (får man förmoda). Jag vill påstå att det både är dyrt och dåligt, och framför allt att det utgår från att lärarnas tid inte är värdefull och att själva lärarrollen ifrågasätts.

Vi gör en ekonomisk jämförelse mellan att ha en föreläsare (16500 för 2,5 h och säg 50 lärare) och sedan låta lärarna jobba själva, och att ha fem workshopar (2,5 h) ledda av skickliga pedagoger (som kan bedömning och kan garantera att lärarna når sina inlärningsmål: 75000 för 20 lärare). Om man utgår från en lärarlön på 25000 så kostar en lärare 218.75 kronor i timmen (inklusive lönekostnader).

Lärarnas timlön brukar tyvärr tas för given, men det ska vi inte göra nu – lärare är inte gratis. Då kostar workshopalternativet 6484 per lärare (inklusive lärartiden). Kostnaden för föreläsningasalternativet beror på hur lång tid det tar för lärarna att lära sig på egen hand. Visst, föreläsningen kostar bara 537,5, men sedan ska lärarna själva göra resten. Om vi tänker oss att lärarna lär sig precis lika bra utan hjälp blir det givetvis det billigaste alternativet. Dvs om de jobbar de 12,5 timmarna workshoparna tar, så kostar det bara 2734 kr (plus de 537,5 för föreläsningen), alltså totalt 3271,5.

Men tänk om lärare faktiskt har en effekt på lärandet? Hur mycket längre tid tror du att eleverna skulle behöva för att lära sig, om de fick sköta det helt själva? Visst, lärare borde vara mer effektiva på att lära sig något nytt än en elev, men hur snabb kan man vara? Redan när lärarna behöver drygt dubbelt så mycket tid för att lära sig på egen hand (jämfört med om de har en lärare med sig: workshop) så börjar det bli billigaste att ta in workshopledare – förutsatt att man inkluderar (värdesätter) lärarnas tid i ekvationen. (För den matematiskt intresserade så ligger brytpunkten på 2,17 gånger så lång tid att lära sig utan lärare.)

Så då undrar jag, med tanke på att eleverna efter ett år fortfarande inte vet vad det är de ska göra för att uppnå betygskraven; hur tänker man i skolan? Kan verkligen lärarna lära sig så snabbt att det är (ekonomiskt) lönt att köra på med föreläsning/eget-arbete tekniken?

Och om vi ska driva skolan på samma sätt som vi driver lärarnas lärande borde vi göra den bästa ekonomin av alla: skippa lärarna och låt eleverna lära sig själva.

Det är dags att värdesätta både lärarnas roll och deras tid!

Hur formativ är du?

I förra söndagens Agenda 21 sa en elev att hon kände sig ständigt bedömd. Om hon sydde fel på en sömsmån så skulle hela hennes betyg falla (dvs hon utsattes för en kontinuerlig summativ bedömning). Hon är inte ensam om att uppleva det så. I ett annat fall ville en elev veta hur hon låg betygsmässigt och vad hon behövde göra för att få det betyg hon ville ha. Hon fick då veta att läraren inte kunde säga detta innan redovisningen (som skulle ske just innan betygen sattes och alltså var grunden för en summativ bedömning).

Vad vi ser här är exempel på två saker: dels att läraren är osäker på var i lärprocessen eleverna ligger, dels att de formativa lärsituationerna saknas. Och det är anmärkningsvärt med tanke på hur mycket just formativ bedömning diskuteras idag. (Kan det vara så att en föreläsning i sig inte leder till en förändring?)

Om man jobbar elevfokuserat och med inlärningsresultat (konkret formulerade bedömningsunderlag) är det lätt för läraren att ha koll på lärprocessen. Visst, det är kanske orealistiskt i vissa ämnen att ha ett konkret bevis på vad varje elev har lärt sig efter varje lektion, men var tredje är definitivt möjligt om man lägger vikt vid detta.

Att veta var eleven ligger i relation till det som ska uppnås är själva grunden för ett bra lärande. Hur ska annars läraren (och eleven) kunna veta vad som behöver göras?

I dagsläget när elever förväntas styra (och ta ansvar för) sitt eget lärande måste denna avstämning finnas på plats. Och medan jag tycker att det är bra att elever tränas i att lära (och ta ansvar för det) så är det fortfarande lärarens ansvar att se till att eleverna har de redskap som gör det möjligt. Kan inte läraren berätta var eleven ligger och vad hen behöver göra för att gå vidare, kan man inte heller förvänta sig att eleven ska kunna lära sig att lära.

(Det behöver inte vara så svårt som det är nu – se fliken SOLO och learning outcomes och ta kontakt med oss om ni vill att alla på skolan ska vara med.)