Katarina Harrison Lindbergh och Dick Harrison beklagar kunskapens sjunkande värde (SvD Brännpunkt). Och givetvis håller jag med dem! Det är sorgligt och bekymmersamt att kunskap inte verkar ha något egenvärde idag.
Två tankar i samband med artikeln: Om man nu vill höja statusen på kunskap, då räcker det inte med att personer (som själva befinner sig i ett vardagsliv där kunskap är en självklar fördel) säger att kunskap är viktigt och att utan den går det dåligt. Hur ska det få andra att bli motiverade till att lära sig mer och att värdera kunskap? I artikeln saknar jag argument för, och tydliga exempel på, vad kunskap kan ge. Jag fyller inte på den luckan här idag, utan nöjer mig med att ställa frågan: varför är det bra med kunskap?
Den andra tanken rör det som de skriver om att lärare har lagt ansvaret (att lära sig) på eleverna och är rädda för att ställa krav eftersom eleverna då kan tycka att det är tråkigt. Detta är ett exempel på sammanblandningen av ansvar och vilja som jag tycker att både flumskolan och katedersekten har gjort sig skyldiga till. I flumskolan har man lagt båda på eleverna, medan teorin hos katedersekten är att läraren kan skapa bådadera.
Läraren har ansvaret (för att skapa optimala betingelser för lärande) och eleverna ska ha viljan (som en god lärare kan hjälpa dem att hitta, men en lärare kan inte skapa den hos någon annan).
Och då kommer vi tillbaks till vad kunskap är bra för. Om det är vilja det handlar om, så behöver den vara bra för just den individ som ska lära sig. Annars blir det lätt som för isbjörnen här.
Hur ska du ta ditt ansvar att hjälpa eleverna att hitta viljan den här veckan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar