Avprickande politiker

Politiker har med nödvändighet en förenklad bild av de områden de bestämmer över. Det är inte deras jobb att känna till de detaljer och metoder som styr hur en verksamhet fungerar. Det är då inte så konstigt att skolretoriken ligger på den nivå vi är vana vid. Det kanske inte ens är ett problem: när idéerna väl ska genomföras är det sakkunnigt folk som ska reda ut detaljerna.

Skolan kan inte både använda sig av forskningsbaserade metoder och syssla med avprickningsbedömning, eftersom forskningen har visat att det inte är ett bra sätt att lära. Det vet allt skolfolk (eller?). Därför har direktiven från politikerna modifierats så att skollagen ska undvika den motsättningen.

Men hur kommer det sig att avprickningssystemet kryper in i skolorna i alla fall? Hur kunde det bli så fel? När lärarna själva inte vill att kurserna ska fyllas av ideliga skriftliga prov? Besitter politiker en förmåga att krypa in i våra huvuden när vi sover?

Det finns flera exempel på att det här håller på att hända. Inte för att proven har varit helt borta någon gång, men nog har vi haft en ambition att bli bättre på att skapa bedömningsunderlag som samtidigt är formativa? Det finns faktiskt inget i Lgr/Gy-11 som tvingar skolorna till att återgå till provfokuseringen.

Genom att jobba från learning outcomes (resultatet av lärandet) är det enkelt att konstruera ett bedömningsunderlag som samtidigt blir en del av lärandet. Till exempel kan man utgå från verklighetslika situationer där kunskapen ska användas. Eleverna får sedan jobba mot en sådan situation (t ex en skriftlig/muntlig presentation, ett samtal eller en demonstration). På vägen mot målet får eleverna träna på de färdigheter som behövs, prova situationen och få feedback på hur den ska utvecklas.