En soppa av argument och retorik

Debattövningar har börjat florera på skolorna. Eleverna ska i text eller tal argumentera för en viss åsikt. Och visst kräver vårt informationstäta samhälle att vi lär oss analysera, kritisera och lyfta fram argument, men hur ska det gå till?

Övningarna är problematiska både när det gäller det pedagogiska angreppssättet och när det gäller själva innehållet. Låt mig börja med innehållet: om vi vill att eleverna ska träna upp sin argumentationsteknik så ska fokus ligga på just det (och inte innehållet eller retorik). Och lärarna måste givetvis själva veta vad en argumentationsanalys är – och de gör de uppenbarligen inte alltid.

Innan det är ”skarpt läge” och eleverna ska debattera behöver de ha lärt sig göra en argumentationsanalys – annars kommer innehållet (ämnet) att ta fokus från uppgiften (att debattera). Det enklaste sättet att jobba med det här är att låta elerna göra analyser, enskilt och i grupp, av olika texter. De ska då leta reda på de tre delarna: påstående, bevis (fakta) och ”relevant därför att”. Den sista punkten handlar om att knyta ihop beviset med påståendet och förklara varför beviset är relevant i just det här sammanhanget.

En sådan övning gör också att lärarna tränar upp sin förmåga att urskilja de här tre delarna i text eller tal, vilket är en färdighet som är nödvändig om läraren ska kunna göra bedömningar enligt Lgr/Gy-11. Det krävs också att läraren kan skilja retorik från argument om vi ska uppnå en likvärdig bedömning.

Det har blivit vanligt att ta ett amerikanskt grepp på debatten och ge elever i uppdrag att framföra argument för en viss åsikt, som de själva inte nödvändigtvis delar. Detta är inte så lyckat. Dels är det stor risk att eleverna känner obehag inför uppgiften – i synnerhet när två lag ställs mot varandra. Den typen av övningar resulterar oftast i att befästa redan existerande färdigheter hos eleverna (de som pratar mest blir bekräftade i det, och de som pratar minst får åter bekräftat att de inte duger). Dessutom handlar en sådan övning mycket om retorik – och om det är retorik som eleverna ska lära sig får man hitta på övningar som koncentrerar sig på retorik (inte argumentation). Kan inte läraren skilja på retorik och argumentation så bör han/hon inte hålla i övningen. Övningar i retorik borde också syfta till att lära eleverna att känna igen retoriska knep och på så sätt kunna göra en kritisk granskning av det som framförs. Och då får man chansen att komma in på härskartekniker och då kan vi få riktigt roligt när vi analyserar t ex våra politiker - eller våra interna möten.

Inom retoriken talar man om pathos, att väcka starka känslor hos åhöraren. Pathos är en av de tre viktiga huvudingredienserna i retorik (de andra är ethos och logos) För en nybörjare i retorik (vilket alla våra elever får betraktas som) är det svårt att väcka ett engagemang för åsikter som man själv inte delar. Uppgiften kan då inte bara vara obehaglig utan dessutom göra att eleven känner sig misslyckad – och hur bra lär man sig då? Att försöka väcka känslor för något man inte själv håller med om är en övning i manipulation, vilket också måste tas upp och diskuteras i klassen, om vi vill att eleverna ska må bra och reflektera över sin omvärld.

Alla de här invändningarna hade lärarna hittat själva om de hade definierat tydliga learning outcomes och byggt upp övningarna efter dem. Jag misstänker att man ofta försöker få in flera olika saker på samma gång (retorik, argumentation plus ett par centrala innehåll) och om man har tydliga learning outcomes för varje del blir det lätt att sedan se om man har lyckats (dvs vad eleverna har lärt sig). Ett hett tips är att man vinner på att separera metanivån (vad argument eller retorik är) från detaljnivån.

Dessutom anser jag att det är sorgligt om vi satsar mer på att träna våra elever i retorik än på att föra en konstruktiv dialog.