Ge lärarna en chans att lära!

Visst är det många som påstår att skolan kan räddas genom att lärarna vidareutbildas (oftast i sitt eget ämne)? Detta tyder på ett par problematiska föreställningar: dels att kunskap är någon sorts paket som man kan överföra från en person (läraren) till någon annan, dels att det är lärarens ämneskunskap i nuläget som är avgörande.

Den första tanken hör ihop med uttryck som att ”jag har gett dem informationen” – och hur bra funkar det? Har du någonsin varit med om att ”ge information” och fått resultatet att alla mottagarna har ”fått” den, i bemärkelsen att de faktiskt agerar som om de känner till den?

Det andra antagandet blir besvärligt så fort vi föreställer oss att vi lär ut för framtiden. Även om jag vidareutbildar mig så att jag är någonstans i framkanten av mitt ämne idag (var det nu är), hur aktuell kommer min kunskap att vara om tio år när mina elever ska använda kunskapen i sin vardag?

Dessutom har lärare ganska mycket att göra även utan fortbildning, och som forskare kan jag säga att det lilla man hinner lära sig om ett ämne på säg en termin, knappast kan räknas som ”framkanten”.

Om vi istället ser lärandet som något som sker hos den som lär sig, med stöd från en pedagog (som har en viss insikt i ämnet), blir det inte alls lika svårt. Då seglar den pedagogiska färdigheten upp som det avgörande. Tänk om lärarna istället för ytterligare en uppgift (lära sig mer om sitt ämne) fick använda tid till att reflektera över och utvärdera sig egen pedagogik, eller diskutera fram bra lösningar med sitt lärarlag. Jobbar man med learning outcomes både för elever och lärare kan man dessutom visa både vad läraren har blivit bättre på och vilken effekt det har haft på elevernas lärande.