Det skrivs och snackas en massa om formativ bedömning. Och det är ju bra, för formativ bedömning leder elever framåt, om eleven stöds i att känna till åt vilket håll "framåt" ligger. Om ett förhållningssätt ska fungera i ett helt system är det bra om förhållningssättet genomsyrar systemet. Det brukar kallas "Lev som du lär" Jag funderar över detta när jag läser gårdagens utmärkta artikel om rektorer i SvD. Hur gör det svenska systemet med sina rektorer?
Skolinspektionen letar fel (det är ju deras uppdrag) och pekar offentligt finger åt rektorer. Varför tror man på det i denna del av systemet när man inte tror på det för elever?
Rektor behöver ett kontinuerligt stöd för att utveckla skolan åt det håll som han/hon och systemet vill. Stödet ska vara individuellt och inte enbart innehålla de vanliga behoven kring ekonomi och administration. Stödet kan handla om
- hur jag som rektor motiverar mig själv och min personal att se till att det vi beslutar faktiskt händer.
- hur arbetslag och ledningsgrupper fås att fungera optimalt
- hur rektor själv kan prioritera och hantera sitt jobb
- hur jag blir pedagogisk ledare
- o.s.v.
Detta görs inte bäst genom att sätta hundra rektorer i en aula för att lyssna på en föreläsare som talar om hur man gör.
Ett kontinuerligt stöd för tankar och konkreta handlingar ger säkrare resultat.
Jag hör redan reaktionen; men rektor är ju vuxen och har lön och eleverna är ju barn som utvecklas. Rektor måste väl klara lite kritik? Självklart är det så, men om systemet vill ha resultat och rektorer som gör rätt saker kan systemet se till att den formativa bedömningen fungerar hela vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar