Skolverket och Tomten

Föreskrifterna för introduktionsperiod och kompetensprofiler för lärare och förskollärare är en intressant läsning. Den är i praktiken en sammanställning av vad skolverket förväntar sig att en lärare ska kunna. När mentorsåret är genomfört kommer läraren att bedömas på en rad kriterier (sk kompetensprofil), som alla förväntas vara godkända för att läraren ska få sin legitimation.

Under rubriken "Mötet med eleven" hittar vi t ex

§ 17 .1

…anpassa undervisningen till individen, elevgruppen, sammanhanget och situationen så att varje elev utvecklas så långt det är möjligt …

Jo, det låter utmärkt. Och hur lätt är det? Vad måste man kunna för att varje elev ska komma så långt som möjligt? (Svaret är bland annat det jag förordade häromdagen: lyssna, fråga, motivera och strukturera.)

Läraren ska också ha uppnått en färdighet i att

”leda och organisera arbetet så att en trygg lärandemiljö skapas som grundar sig på ömsesidig respekt och samarbete” (§18.1)

Det vill säga att vi förväntar oss att läraren kan skapa ett trivsamt klassrum där alla glada barn gör sitt bästa. Och vad behöver man kunna för att lyckas med det?

Läraren ska också ha blivit bra på kommunikation med kollegor såväl som föräldrar och andra yrkesgrupper. En till synes enkel uppgift är förmågan

”att vara saklig och objektiv i sin yrkesutövning och därmed kunna uppfattas som rättvis av eleverna” (§19.1)

Utmärkt och kanske självklart, men hur är det i praktiken? Hur ofta uppfattar åtminstone några elever att de har fått orättvisa bedömningar?

Läraren ska också ha utvecklat sin pedagogiska förståelse på metanivån (lärandet om lärandet) t ex genom att

”bedöma hur effektfulla olika undervisningsstrategier är och anpassa undervisningen därefter” (§24.2)

Bra att kunna, och hur många lärare jobbar aktivt med detta?

Förskollärarens kompetensprofil är inte identisk, men snarlik.

När jag läser kompetensprofilen så kan jag inte låta bli att tänka på hur bra skolan skulle vara om alla kunde allt detta. Fram träder en bild av en skola där alla vet hur de ska utvecklas (tillsammans med kollegor och enskilt), som vet hur man tar etiska hänsyn, skapar en stimulerande miljö och får skolan att fungera som ett ledljus i försöken att ha ett sympatiskt samhälle där alla vill varandra väl. Men nog är det som att skicka en önskelista till tomten!

För man kan knappast lära sig alla dessa saker under ett år. Alltså borde lärarna ha fått med sig detta i sin examen, och bara utveckla det under sin praktik det första året. Hur många av våra lärarutbildningar har sett till att lärarna har med sig alla dessa förmågor/tekniker? Är det kanske så att man snarare fokuserar på teorier (inom olika ämnen som kan vara relevanta), snarare än tränar på de förmågor som gör det möjligt att uppfylla de krav som ställs av skolverket?

Om inte lärarutbildningen har önskelistan (kompetensprofilen) som sina learning outcomes (inlärningsresultat), så blir lärarlegitimationen som de svar man kan få om man skriver till tomten: genererade av en maskin som inte tar hänsyn till verkligheten bakom brevet.

Ordning och reda?

Är lektionerna stökigare idag? Och gör det i så fall att vissa elever, som till exempel (rastlösa?) pojkar, halkar efter?

Jag tror att skolan har hamnat mellan två stolar.

Å ena sidan har vi en experttradition: tanken om läraren som kunskapskälla genomsyrar allt från lärarutbildningen (domineras av föreläsningar), vidareutbildningen (inhyrda föreläsare) och även det som händer i klassrummet (där den största tiden går åt till att läraren förklarar ”sanningen”).

Å andra sidan har vi en pedagogisk diskurs om att det är den som lär som ska vara i centrum, vilket leder till bland annat att elever förväntas leda sina utvecklingssamtal, ta ansvar för olika projekt och visa entrepreneuranda.

Eleverna förväntas klara detta utan att tränas i det och kommer de från studieovana hem blir det extra svårt. Att pojkarnas resultat blir sämre i den miljön kan ha att göra med deras hierarkiska system. Om man tycker det är viktigt att vara bäst (och det tränas pojkarna i att tycka i ännu större utsträckning än flickorna) är det inte speciellt motiverande om man ligger närmare eller under medel. Då satsar man på andra sätt att stiga i hierarkin, varav en del har den bieffekten att man tar plats i klassrummet (”stökar”).

Så vad ska man göra åt detta?

Tja, en riktning som föreslås är att vi ska ha mer ordning, mer lärarauktoritet och striktare regler för uppförande. Och hur ser det ut i resten av samhället? Just det, resten av elevernas (och lärarnas) vardag är präglad av tankar som att individen ska vara i centrum (därför att du är värd det) och att barn har lika stora rättigheter att bestämma över tillvaron som sina föräldrar (curlingtraditionen). Man kan tycka vad man vill om det, men det är tydligt att samhället i stort går rakt emot det autoritära håll som vissa önskar sig i skolan. Visst kan skolan gå sin egen väg, men det blir definitivt en uppförsbacke.

Istället kan man ta ett blad från aikido och använda sig av ”motståndarens” egen kraft. Satsa på att möta det som händer i resten av samhället och lyfta det till en ny nivå. Och vad menar jag då, rent konkret?

Jo, att skolan fokuserar på att stötta eleverna i sitt lärande (istället för att berätta ”sanningen”). Då behöver lärarna kunna lyssna (för att få reda på vad elever kan och behöver), fråga (för att förstå hur eleven kan utveckla sitt lärande), motivera (för att hjälpa eleven att hitta sin egen drivkraft) och strukturera (för att översätta tankar till handling). Detta är förmågor som kan tyckas banala, men som kräver långvarig träning om man ska bli tillräckligt bra för att kunna stötta även mindre motiverade elever.

Mig veterligen (och jag hade blivit väldigt glad om jag hade fel) tränas inte de här förmågorna på lärarutbildingen. Och hur ska man då kunna hantera dagens individstinna klasser?

Inkompetenta lärare?

Nu ska lärarna på kurs igen. Bengt Westerberg föreslår ett lärarlyft mot främlingsfientlighet på 15 hp – 10 veckors heltidsstudier – för tre lärare från varje skola. Varför denna fixering vid högskolestudier för att lösa alla problem? Visst är en högskoleutbildning bra, men inte till allt!

För det första så fungerar inte kunskapsambassadörer. Hur många gånger har vi inte provat detta till ingen nytta? Om man skickar tre lärare från en skola (de mest intresserade får man förmoda) så kan man inte sedan räkna med att de ska kunna överföra vad de lärt sig till resten av skolan. Visst är tio veckor lång tid för en fortbildning, men trots det kommer dessa lärare inte i närheten av den förståelse som deras lärare på högskolekursen har som har flera års aktivt tänkande bakom sig (forskning). Dessutom har de fortbildade lärarna en helt annan pedagogisk situation ute på skolorna när de ska nå andra lärare som redan har för mycket att göra.

För det andra – och detta är kanske det viktigaste – så ignorerar idén om högskolestudierna den kunskap som lärarna redan har. Högskolestudier är konstruerade för att lära upp personer med kort eller ingen arbetserfarenhet (ja, det finns andra studenter, men det är ovanligt att kurserna är upplagda för att passa dem) under en flerårig period. Man lär sig de teoretiska grunderna i de ämnen man studerar, men också mer generella förmågor som hur man ställer frågor och genomför olika undersökningar. Det är alltså en ganska långdragen process, som i bästa fall leder till examinerade personer som är mer reflexiva och har en större förståelse för hur man problematiserar sitt ämne. Detta ska lärarna redan kunna.

Vad som då behövs är snarare tid och möjlighet att kunna använda den kunskap och erfarenhet man redan har, för att reflektera och ta fram strategier för hur man ska agera. Det är inte fel att läsa forskningsrapporter att ha som grund för diskussion och för att få nya infallsvinklar, men fokus borde vara att lärarna kan diskutera med varandra och hitta sätt att jobba som fungerar i deras specifika verklighet. Då har man möjlighet att förankra processen i hela skolan (alla är med och på samma gång) istället för att några lärare ska komma tillbaks från en kurs och vara experter och bestämma hur man ska jobba.

Sluta att se lärarna som inkompetenta personer som måste tillföras ny kunskap – ge dem istället möjlighet att fördjupa och använda det de redan kan!

Superinlärning?

När ska regeringen följa sina egna direktiv och börja evidensbasera sina skolutvecklingsmetoder? Det är inte så konstigt att många är kritiska till att använda ”superlärare” eftersom själva idén tycks vara att lärarna ska instrueras av en expert. Denna person ska alltså studera hur läraren beter sig i klassrummet och sedan ge råd om hur läraren ska förändra sig.

Här har man (igen) totalt ignorerat det faktum att kunskap genereras av den som lär sig, att varje person som lär sig bygger vidare på de egna erfarenheterna. Rådgivning faller därför sällan i god jord. Orsaken är att det som fungerar för en person i dennes specifika situation och med dennes specifika bakgrund sällan fungerar för någon annan (som har en annan bakgrund och situation). Hur ofta har dina råd följts till punkt och pricka?

Visst kan man ge personligt stöd till en lärare, men inte i form av råd. Istället för att visa behöver man fråga och därigenom hjälpa läraren att hitta den metod som fungerar för just honom/henne. Man behöver utgå från att läraren själv har de resurser som krävs, inte att något ska tillföras genom någon sorts mind-scan från en expert.

Och visst kan det vara bra med en expert, men då på att ställa rätt sorts frågor, på att veta hur man går vidare, på att konkretisera och ge en lösningsinriktad återkoppling som stärker lärarens process. Och det är något helt annat än en person som ”vet hur man gör” – det finns många sätt att hantera en klass, och det är bara läraren själv som kan avgöra vad som fungerar för henne/honom. Däremot kan man vinna mycket på att jobba med sådana frågor i lärarlag eftersom en gemensam hållning gör det lättare att ”skola in” eleverna i det som gäller. Men en gemensam hållning är inte samma sak som att varje lärare använder samma metod.

Kunskap (eller didaktiska tekniker) kommer inte i någon sorts paket som kan överlämnas från en superlärare till en annan (vanlig?) lärare. Detta har visats många gånger i forskningen, och någon gång kanske vi alla förstår att kunskap måste genereras på nytt varje gång någon lär sig – och att det därför är den som lär sig som äger processen.

Messi i division tre - del 3

Tränaren funderar vidare...

Slutsatsen i tränarens redovisning till styrelsen blir att Messidagarna kan ha haft en viss effekt, men att räddningen var att spelarna fick hjälp till självhjälp att motivera sig till den förändring just de kunde genomföra just nu.

Förbättringen av lagets prestation, eller vars och ens förflyttning i riktning mot det av styrelsen formulerade framtida resultatet, bygger på varje spelares motivation och kompetens att ta sig dit. 1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1 är garanterat lika med 20 och kanske mer om styrelse, tränare och spelare alla gör sin del av jobbet. 
 
Sätta personliga, värdefulla och realistiska mål för förändringar och faktiskt genomföra dem är inte alltid helt lätt i en miljö som kan tyckas fylld av hinder och motarbetare. Möjligheten till stöd för att lyckas hitta värdet med förändringen är helt avgörande. Tid och energi behövs också till själva jobbet, förändringen är ju inte genomförd när motivationen och idén är på plats, träningen ska genomföras också.

Förslaget till styrelsen blir att halvera kurs och guru-kostnader, välja med omsorg och se till att nya tankar får fäste hos var och en, på vars och ens villkor. Lägg lite av de sparade pengarna på stödet till varje spelares personliga och fotbollsmässiga utveckling. Det vill säga färre kurser men garanterad effekt.
Styrelsens roll är att de ska rita upp ramen eller det framtida resultatet, så att varje spelare vet vilken riktning hans steg kan ta. 

Tränare i division tre har inte uppdraget som yrke, det är i regel en fritidssysselsättning. När vår tränare sjunker ner hemma i soffan efter styrelsens ja till hans nya förslag för utveckling av laget slår det honom att han ska boka en tid med sin chef på jobbet, rektorn, för ett resonemang om skolutveckling...

PS:
Årets försök hade en intressant bieffekt; frånvaron på grund av skador, t.ex. stressfrakturer, minskade markant.

Messi i division tre - del 2

Fortsättning från igår.
Tränaren får vara kvar och får dessutom en idé...

Tränaren funderar på varför resultatet av Messidagarna inte blir så märkbart. Dagarna var ju dyra och Messi var bra, så det borde ge resultat. Det där steget framåt som laget skulle ta blir inte taget i verkligheten.

Idén som tränaren lägger fram för styrelsen inför nästa budgetår bygger på att alla ska få ta sitt eget unika steg istället.
- Om nästan ingen tar det gemensamma stora steget kan kanske 20 unika mindre steg bli lika bra eller bättre, funderar han.
För att garantera att stegen verkligen tas vill han anlita en expert på att få andra att nå sina egna resultat.
- Med den respekt för spelarnas egna resurser och deras tankar om förbättringar detta innebär, borde förändringar ha lättare för att faktiskt bli av, argumentera han.Alla vet vad klubben vill och åt vilket håll framåt är. 
- Det blir bättre kvalitet om inte tränaren som ju tar ut laget inför matcherna håller i samtalen. Tränaren har dessutom full almanacka sen tidigare. Inte heller någon från styrelsen kan ha samtalen, deras rätt att förhandla arvoden till spelarna kan "störa", tror tränaren.

- Detta kostar också, protesterar styrelsen. Vi har de planerade kurserna att betala.
- Vi gör detta i stället, svarar tränaren. Om vi inte gör något annat än det vi brukar blir ju alla pengarna vi  la på Messi bortkastade.
Detta övertygar styrelsen och tränaren får lov att göra försöket.
Resultat:
Alla spelare tar sitt eget kliv framåt, det gäller talanger, arbetsmyror, godtagbara och till och med de med tappad geist. Den totala utvecklingen blir större än till och med tränaren kunde ana. Laget blir ett topplag i trean.
Den nya talangen väljer att stanna för att utvecklas på sitt  eget sätt i ett år till. Arbetsmyror och godtagbara förflyttar sig på olika sätt framåt, olika långa kliv på olika sätt, men totalen blir en kollektiv framgång. Extra viktigt för laget blir att de med tappad geist också hittar möjligheten till kliv framåt, det betyder mycket då lägsta nivån förflyttas ordentligt uppåt.

Tränaren funderar vidare...

Avslutning i morgondagens blogg.

Messi i division tre - del 1

Det går inte så bra för Okända laget i division tre. Styrelsen vill framåt och får den briljanta idén att köpa in Messi ett par dagar, så att alla kan bli bättre. Devisen blir: "Gör som super-Messi så blir vi bäst."
Truppen består av 20-talet spelare på flera nivåer, som vilket annat lag i division tre som helst. Någon är en talang som antagligen försvinner till bättre lag när tiden är inne, andra är träningsvilliga arbetsmyror som gör mycket nytta, några är godtagbara i trean men inte mer och som vanligt finns det någon som har tappat geisten men ändå älskar laget. Tränaren gillar utveckling och ser fram mot styrelsens satsning, om än med viss tvekan. Han känner sina spelare och deras kvaliteter.
Kassören skrapar kassakistan i botten och den stora dagen är kommen.
Messi är på topphumör, pratar om hur det ska tänkas och visar hur enkelt det är, i dagarna två.
Talangens ögon brinner och längtan till nya nivåer blir nästan oemotståndlig, han lär sig verkligen för framtiden.
Den stora gruppen av träningsvilliga arbetsmyror lyssnar och tittar fascinerat -  i en timme första dagen. Sen börjar de undra hur det ska gå till i praktiken för dem med deras talang och tid. Hur blir träningarna? Vilket steg ska var och en av dem ta? Devisen; "Gör som super-Messi så blir vi bäst." blir bara ord, nästan kränkande. De kan ju så mycket och har så mycket erfarenhet som plötsligt inte räknas.
- Det hade varit bättre om jag fått hjälp att träna på nickdueller, jag har en uppfattning om vad jag skulle kunna klara, vilken nytta laget kan ha av det och hur den träningen kan se ut, tänker en av ytterbackarna.
De godtagbara vill jobba istället och tycker att det är slöseri med tid och pengar.
De med tappad geist löser korsord i mobilen.
Resultat:
Talangen tycker att han är i fel miljö och planerar för sin karriär. Alla andra får lite ångest för att de inte tycks kunna nå upp till det som styrelsen vill. Självförtroendet svajar. Stressen ökar.
- Det där kan jag ändå inte göra, i varje fall inte just nu och inte samtidigt och på samma sätt som alla andra, tänker många.
- Jag duger nog inte i tränarens ögon, är en annan vanlig tanke.
Laget spelar fortfarande i trean. Talangen fick kontrakt med Stora klubben och en ny arbetsmyra har värvats.
Tränaren får vara kvar och får dessutom en idé...

Fortsättning följer i denna blogg imorgon...