Resultaten på Lundsberg

Vad kan vi lära oss av det som händer på Lundsberg? Mycket, tror jag, och en av de tydligaste är hur svårt det är att förändra och utifrån kontrollera en situation. Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen, säger i DN:

”Skolan hade då redovisat flera åtgärder, men med facit i hand konstaterar hon att åtgärderna inte har haft den effekt som det var tänkt.

– Det är klart att man blir upprörd när det så snart kommer upp allvarliga händelser igen. Det visar ju på något sätt att det är en sak att ordna utbildningar, kurser och seminarier. Nästa steg är att synsättet och förhållningssättet ska förändras och egentligen är det ju inte papperna vi är intresserade av utan vad de får för effekt (min kursivering).”

Skolinspektionen har, jämfört med de som verkar på en skola, mycket liten tid att ta reda på hur det ligger till. Liksom i många andra ”översynssituationer” måste de i första hand förlita sig på olika dokument. I skolans värld (bland andra) är det ett genomgripande problem att vi fokuserar på dokumentationen kring vad vi gör (handlingsplaner, genomförda temadagar, seminarier osv) istället för våra resultat.

Hur ofta ställer vi oss frågan vilken nytta t ex en temadag om mobbing har haft? Har vi ens tänkt igenom vilka resultat vi vill ha? Vad, rent konkret, kommer att förändras i t ex elevernas beteende? När vi inte har svarat på dessa frågor kan vi inte heller säga om det vi gör fungerar.

(Vilket, tror jag, är den huvudsakliga orsaken till att skolorna fortfarande lägger massor av pengar på ”happenings” och föreläsningar. Hade vi varit medvetna om den marginella effekt de flesta av dessa har, så hade vi förhoppningsvis gjort något annat.)

Man kan tänka sig att om Lundsberg eller skolinspektionen jobbat genom att definiera och utvärdera utifrån resultat - istället för handlingar - så hade man märkt att inget hade hänt. Jag vet inte vilka förändringsresultat de på Lundsberg hade eftersträvat, men om skolinspektionen definierat resultaten hade förhoppningsvis inte elever behövt brännmärkas för att skolan skulle stängas. 

Läxhjälp eller lärarhjälp?

Debatten kring läxhjälpens vara eller inte vara fokuserar på fel fråga. Först borde vi prata om läxorna – varför finns de? Frågan hänger ihop med varför vi har en skola över huvud taget. Om vi nu utgår från att man lär sig bättre med stöd av en pedagog (vilket någonstans måste vara skolans grundtes), hur kan vi då lägga över ansvaret för lärandet på elevernas hemmiljöer?

Visst måste eleverna själva ta ansvar för sitt lärande, men läxor innebär ofta att eleverna får ta det ansvaret innan de kan klara det själva. Detta blir tydligt när det visar sig att elever med stöd hemifrån klarar läxläsandet bättre. Med andra ord tar inte eleverna själva ansvaret utan får hjälp av föräldrar eller inhyrda studenter, ofta genom hela sin skolgång.

Idén om läxor kommer från en tid som såg väldigt annorlunda ut än idag. Dagens människor har ett överflöd av aktiviteter som de förväntas intressera sig för och för en strategiskt omogen person (dvs innan 20års åldern när hjärnan har utvecklat sitt strategiska tänkande) blir det mycket svårt att prioritera långsiktiga mål. Dessutom har skolkunskaper relativt låg status i samhället – jämfört med att vara en ”personlighet” (av vilken orsak som helst) – och då ger läxläsningen ganska liten omedelbar utdelning för eleven.

En annan fråga om läxor är varför man under skoltiden ska ägna sig åt något som inte sedan krävs i livet. Det finns visserligen många som känner att jobbet följer med dem hem – men är inte detta ett problem snarare än något vi eftersträvar?

Man kan påstå att läxor är bra eftersom de ger möjligheten till egenreflektion. Eleverna får jobba i sin egen takt och i lugn och ro. Men detta är ett idealtillstånd som har mycket med realiteten att göra, till och med hos de familjer där eleverna får stöd. Dessutom är det omöjligt att genomför en individanpassad pedagogik utan tid för eget arbete, och lägger skolan den tiden i form av läxor så har skolan avsagt sig ansvaret för individanpassningen.

Man kan tycka att läxornas vara eller inte vara mest handlar om de elever som inte får stöd hemma. Men poängen med att ha en skola med utbildade lärare är att vi anser att eleverna lär sig bäst med stöd av en pedagog – och det gäller oavsett elevens egen nivå. Kan inte eleverna lära sig det som behövs i skolan är det kanske istället dags att ifrågasätta varför vi ska ha en skola.

Personligen tycker jag att vi ska ha det, och räcker inte lärarna till så får vi stötta lärarna med vad de själva tycker att de behöver för att kunna hjälpa alla elever att nå så långt de kan.

Fler lärare sämre soppa?

Spelar lärartätheten någon roll för elevernas resultat? Rikare kommuner har lägre lärartäthet (SvD). Där citeras också en politiker:

Patrik Nimmerstam (C), ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Danderyd, framhåller att eleverna i Danderyds grundskolor har de bästa betygen i hela landet, trots att kommunen har sämst lärartäthet.

Nimmerstam refererar också till internationell forskning om lärartätheten. Detta får mig att fundera över forskningens relation till samhället i övrigt, hur forskning förmedlas och tydliggörs. När man vill basera sin skolpolitik på forskning behöver man också förstå resultatens relevans och begränsningar. Om man till exempel läser om lärartäthetens effekt behöver man t ex fundera över:

·         Hur har man mätt resultaten (är det t ex resultat av djupinlärning eller ytinlärning, vilka ämnen har mätts)?

·         Hur har man kompenserat för skillnader i social bakgrund? (Om rika områden har färre lärare men elever som får mycket stöd privat blir täthetseffekten dold.)

·         Hur har man mätt lärartäthet (dvs, handlar det om hur mycket tid eleverna har med sina elever eller om hur många anställda lärare det finns på skolan)?

·         Hur samverkar effekten av lärartäthet med vilken pedagogik som används? (Om man t ex föreläser behövs färre lärare än om man har elevdrivet lärande.)

Enligt dagens betygskriterier ska eleverna framför allt lära sig att reflektera och att själva utveckla sitt lärande, alltså är det djupinlärning som ska vara huvudfokus. Djupinlärning, i sin tur, kräver att eleverna själva är aktiva i lärprocessen. Det finns då två huvudvägar: antingen jobbar man traditionellt, lärarfokuserat, med föreläsningar och läxor (=tid när eleven ska integrera kunskapen genom att läsa själv, eller lösa problem på egen hand) eller jobbar man elevfokuserat där eleverna löser uppgifter med lärarnas stöd.

Elevdrivna metoder kräver högre lärartäthet, men har fördelen att de snabbare leder till djupinlärning. När eleverna är i fokus finns också möjligheten att anpassa lärandet efter individen, något som är svårt i lärarfokuserat lärande (helt enkelt eftersom en föreläsning bara kan läggas på en nivå).

Kanske är det så att rikare kommuner med sin lägre lärartäthet ”klarar sig bra ändå”, men som Anders Almgren på Lärarnas riksförbund påpekar; vad händer med de elever som antingen har lättare eller svårare än genomsnittet?

Dessutom undrar jag om internationella resultat är applicerbara på den nya skolan där administrationsbördan har vuxit lärarna över huvudet, men det är kanske en helt annan fråga…

Inspiration till utveckling

Hur ska du hjälpa eleverna att lära om att lära nästa skolår? Detta är ett av huvudmålen för skolan och borde väl vara en del av varje lektion. Men hur gör man det?

Det här programmet om en skola på Nya Zeeland kan vara en hjälp på vägen. Lägg märke till hur läraren ställer frågor om lärandet som en naturlig del av genomförandet av lektionen och hur eleverna ständigt är aktiva.

Om ni i ert lärarlag tittade på det här avsnittet och sedan diskuterade det, vilka nya idéer om att lära på metanivå får ni då? 

Lek och lär

Kan det vara så att lekdagarna är ett andrum för lärarna mellan att sätta betyg och utvecklingsaktiviteterna efter avslutningen? I så fall är det kanske läge för lärarna att - var och en för sig - reflektera över terminen de här dagarna. Vad tycker jag har fungerat i min klass? Vad skulle jag vilja var bättre när hösten kommer?

Under lekdagarna är det ett bra tillfälle att fundera på hur eleverna beter sig gentemot varandra och mot läraren, och har man med sig en fråga på morgonen så kommer man att se så mycket mer. Och nog kan man på det sättet få nya idéer om hur man skulle kunna förbättra relationerna?

När man sedan samlas med kollegorna efter avslutningen kan man ha med en bra grund för nya förslag. Och om man sedan berättar om sina tankar och kommer med ett par frågor till de andra om det man vill utveckla, så kan man få sommarlovseffekten (passivt lärande under sommaren som jag beskrev förra veckan) hos lärarna också. Till hösten kan sedan tankarna ha hunnit smälta och nya idéer ha förankrats.

Så kan lekdagarna få en positiv effekt på samarbetet, precis som var meningen. 

Tänkvärda samarbeten

Hur bra är dina kollegor/chef på att samarbeta? Hur kreativa och uppbyggliga är era möten? Det är ironiskt att en förmåga som är så central för hur vi jobbar, tas för given och i stort sett aldrig tränas upp på ett aktivt sätt. Hur många av oss har gått en kurs – med konkreta inlärningsresultat – där vi tränat upp vår samarbetsförmåga?

Det förekommer en uppsjö av aktiviteter i skolan som är tänkta att öka samarbetet, allt från temadagar med eleverna till personalvårdande fester eller utflykter. Trots detta är det sällan man sätter upp något mål för vad det är som ska hända med samarbetet, eller ens diskuterar det.

Och vad händer? Jobbar eleverna bättre tillsammans, blir lärarnas möten mer kreativa och stöttande?

Vill vi ändra på det här – och tänk vad man skulle kunna uppnå om fler var bra på att samarbeta, om man slapp konflikter och långrandiga möten – så behövs två saker: dels definierade mål, dels aktiv reflektion.

Det definierade och konkretiserade målet (inlärningsresultatet) behövs för att vi ska veta om det vi gör fungerar. Men det är också nödvändigt för att vi ska kunna ta fram ett lämpligt sätt att jobba med det. Säger man att man ska öka samarbetsförmågan utan vidare förklaring så kan det betyda lite vad som helst. Idrottsrörelsen påstås till exempel träna upp samarbetsförmågan, men är det verkligen så att de elever som idrottar, generellt sätt är bättre på att samarbeta i skolan än de elever som inte håller på med någon gruppidrott?

Exempel på konkretiseringar kan vara att ”alla har kommit till tals”, ”alla vet vad de ska göra” eller mer svårdefinierade men relevanta ”vi använder trevligare tonläge till varandra”. Ju mer utförligt beskrivet resultatet är, desto lättare blir det att märka om man lyckas. Man kan till exempel fundera över vad som menas med ”till tals”. Hur kommer man till tals? Hur blir man lyssnad på? Hur märker man att var och en har bidragit till den slutgiltiga produkten?

Reflektionen – både innan (då alla ska få chansen att fundera kring övningen både på egen hand och i diskussion med andra) och efter – är en central del av lärandet. Utan den är det stor risk att övningen bara glider ovanpå deltagarna, precis som andra aktiviteter där man inte får vända och vrida på det man upplevt.

Nästa gång ni ska ha en aktivitet där samarbetsförmågan ska tränas, prova att ha inlärningsresultat och reflektioner. Och skulle inte övningen ge det förväntade resultatet så prova något annat sätt att träna samarbete - ta inte för givet att lärande sker bara för att man gör saker tillsammans! 

Lärande lov

Ska man leka i skolan? Jo, visst kan det vara bra även för äldre elever, men nog kan man förstå elever som tycker att det kan kännas meningslöst att gå till skolan den sista veckan innan avslutningen. Leka kan de ju göra hemma.

Men koncentrationen av lekanden i slutet av terminerna har också pedagogiska konsekvenser. Om vi börjar med själva tanken bakom lekdagarna (som jag använder som samlingsbegrepp för olika icke-teoretiska aktiviteter): de brukar motiveras med att träna samarbetsförmågan, stärka gruppkänslan och sist, men inte på något sätt minst, för att eleverna inte orkar engagera sig teoretiskt när betygen redan är satta.

Om syftet är att stärka gruppkänslan och göra något roligt ihop vore det inte mycket bättre att göra detta mitt i terminerna, när eleverna kan känna sig lite trötta och behöva känna att de jobbar i en trevlig grupp? Då kan man dessutom få nytta av den stärkta gruppkänslan i det teoretiska arbetet. När eleverna ska gå skilda vägar efter ett par dar, som vid terminsslutet, har man inte mycket nytta av den här gruppeffekten. Eleverna har redan fokus på sitt kommande lov och deras engagemang i att bli bättre kompisar är lägre än vid någon annan tid.

Man kan också fråga sig om aktiviteterna verkligen leder till ökad samarbetsförmåga (mer om det på torsdag) eller gruppkänsla. Hur märker man som lärare att det faktiskt fungerar?

Lekandet innebär också att man missar en pedagogisk möjlighet, nämligen den att utnyttja lovet till passivt lärande. När jag, exempelvis, gick en röst och –talkurs för universitetslärare, gick det ett halvår mellan den första och andra delen. När vi träffades igen erkände alla att de inte gjort övningarna och vi trodde att vi glömt det mesta från de första tre dagarna. Men vi märkte snabbt att vi hade fel. Eftersom vi använde teknikerna i vår vardag så hade det skett en passiv inlärning under halvåret som gått, så att alla var betydligt skickligare än när vi slutade introduktionen.

På samma sätt kan använda ett lov genom att dagarna innan starta projekt där eleverna kan hämta information/träna sig i sin lov-vardag. Istället för den gängse ”Mitt somarlov”-uppsatsen efteråt, så kan eleverna får sätta ihop frågor om något som intresserar dem och som de kommer att stöta på under sitt lov. Visst, chansen är stor att de inte kommer att ha med sig frågorna och besvara dem under själva lovet – och det är kanske inte meningen. Men bara det att de har fått formulera och diskutera frågorna innan, gör att de kommer att lägga märke till andra saker än utan frågorna. När de sedan ska reflektera över frågorna efter lovet kommer de att märka att de har lärt sig utan att anstränga sig - och vem gillar inte sådant :-).

Hur skulle du kunna använda detta i ditt ämne?