Bättre att sova än att lyssna?

”Vill du att dina studenter ska få högre hjärnaktivitet kan du låta dem somna under lektionen. Deras hjärnor visar en högre aktivitet under sömn än under en föreläsning.”

Citatet kommer från William Rankins föreläsning ;-) på en högskolepedagogisk konferens.

Det har blivit vanligare med föreläsningar i skolorna, och med det menar jag att lärarna själva kallar vissa inslag för det. Lärare har länge använt berättandet som verktyg för kunskapsöverföring, men nu har man dessutom skapat speciella tillfällen där läraren mer ohämmat för använda en hel timme till att prata. Jag misstänker att detta är ett sätt för skolorna att framstå som mer seriösa – föreläsningar förekommer flitigt i vuxensammanhang som högsklole- och fortbildningar, på konferenser och mässor.

Betyder detta då att föreläsningen är en bra metod? Ja, om man vill sätta igång en diskussion med en gemensam utgångspunkt, eller om man vill visa upp något man har tänkt/producerat så kan den vara bra. En engagerad föreläsare kan vara härlig att lyssna på! Men om målet är att allt som sägs ska överföras till den lyssnande så har man hamnat helt fel. Den låga hjärnaktiviteten visar bara på en mätbar effekt av något som vi vet sedan tidigare, nämligen att föreläsningen som kunskapsöverföring fungerar betydligt sämre än metoder som kräver att de som ska lära sig involveras aktivt.

Jag är medveten om att jag har tjatat om detta tidigare, men jag kan inte komma ifrån min förvåning över hur man återupprepar samma misstag om och om igen. Det är inte genom att försöka göra mer av (eller förfina) det som inte fungerar som man kommer vidare. Elever lyssnar inte villigare - mer aktivt - på en timmes föreläsning i en storsal, än på en halvtimmes mer informell genomgång vid tavlan i klassrummet.

Om man nu vill blicka bakåt i sitt pedagogiska upplägg kan man istället gå ända tillbaks till antiken. Visst förhärligades talkonsten i de politiska sammanhangen, men när det handlade om lärande använda sig filosoferna av seminarium – lärande samtal – inte föreläsningar. Och jag kan lova att hjärnaktiviteten under ett samtal är betydligt högre än när man sover!

Hur skulle du göra för att skapa ett samtal nästa gång, istället för en föreläsning?

Ämneskunskaper i en föränderlig värld

Vad behöver man ämneskunskaper till? Frågan är inte så självklar som det kan verka. Ämneskunskaper är till nytta eftersom man kan ställa upp lämpliga övningar, vet vilka begrepp som är bra att börja med, var svårigheterna brukar dyka upp och lätt kan se var eleven befinner sig i sin förståelse. Eftersom man vandrat en liknande väg själv kan man alltså känna igen det som möter eleven och bättre handleda processen. Och måste man inte veta vad det är man lär ut? Jo, det kan vara svårt att förklara begrepp man inte förstår. Inom mitt expertområde (evolution) till exempel, märker jag regelbundet att lärare har missförstått grunderna och konstruerar uppgifter som för vidare dessa missuppfattningar.

Och nu kommer vi in på problemet: man kan inte förvänta sig att en lärare ska ha samma förståelse efter en till två terminer på högskolan, som jag har efter många års forskning. Men det är värre än så: det handlar inte bara om djupet utan också om färskheten. Tio år efter att man tagit sin examen är mycket av det man lärt sig redan förlegat. När eleverna sedan ska använda kunskapen i yrkeslivet (ytterligare en tio år senare) har forskningen gjort ytterligare framsteg.

Som tur är kan läraren under de där tio åren ha utvecklat sin pedagogiska förmåga istället och blivit bra på att träna eleverna i the big five (kan vi börja referera till handens fingrar istället för den imperialistiska jakten på fem utrotningshotade afrikanska djur?): analys, begrepp, kommunikation, informationshantering och metakognition. När den pedagogiska skickligheten ökar, minskar trycket på att läraren i första hand ska fungera som kunskapskälla. Men nog blir det bättre om läraren kan vara någorlunda uppdaterad; och hur ska man då göra?

När man har tagit fram ett lämpligt pedagogiskt upplägg där eleven är aktiv kan elevens lärprocess bli en del av lärarens fortbildning. Hur skulle det vara om läraren/lärarlaget läste någon nyare artikel, diskuterade innehållet och skrev en version som var anpassad till elevernas nivå? Eleverna kan sedan använda denna (bland andra källor) för att lösa uppgiften, och i de diskussioner som läraren sedan har med eleverna kommer också läraren förståelse att öka.

Ännu bättre vore det om man hade en ämnesgemensam databas över landet där man samlade de här anpassade versionerna och gjorde dem tillgängliga för alla skolor. En lärares tolkning kanske inte har samma dignitet som om en forskare hade skrivit om samma sak, men i en gemensam databas kan man sedan bjuda in till diskussioner (från lärare, elever och kanske en och annan forskare). Vi får en interaktiv databas där man kan utveckla sin förståelse tillsammans.

Det tjusiga med det här är inte bara att lärarna kan hjälpas åt med sin fortbildning, utan att det också görs som en del av elevernas lärande, dvs inom ramen för den ordinarie lektionsförberedelsen. (När eleverna är aktiva flyttas lärarens förberedelse från att skapa en presentation av ”sanningen” till att konstruera bra uppgifter till eleverna, inklusive källmaterial).

Och kanske viktigast: alla tränas i ett livlångt lärande!

Skolverket och Tomten

Föreskrifterna för introduktionsperiod och kompetensprofiler för lärare och förskollärare är en intressant läsning. Den är i praktiken en sammanställning av vad skolverket förväntar sig att en lärare ska kunna. När mentorsåret är genomfört kommer läraren att bedömas på en rad kriterier (sk kompetensprofil), som alla förväntas vara godkända för att läraren ska få sin legitimation.

Under rubriken "Mötet med eleven" hittar vi t ex

§ 17 .1

…anpassa undervisningen till individen, elevgruppen, sammanhanget och situationen så att varje elev utvecklas så långt det är möjligt …

Jo, det låter utmärkt. Och hur lätt är det? Vad måste man kunna för att varje elev ska komma så långt som möjligt? (Svaret är bland annat det jag förordade häromdagen: lyssna, fråga, motivera och strukturera.)

Läraren ska också ha uppnått en färdighet i att

”leda och organisera arbetet så att en trygg lärandemiljö skapas som grundar sig på ömsesidig respekt och samarbete” (§18.1)

Det vill säga att vi förväntar oss att läraren kan skapa ett trivsamt klassrum där alla glada barn gör sitt bästa. Och vad behöver man kunna för att lyckas med det?

Läraren ska också ha blivit bra på kommunikation med kollegor såväl som föräldrar och andra yrkesgrupper. En till synes enkel uppgift är förmågan

”att vara saklig och objektiv i sin yrkesutövning och därmed kunna uppfattas som rättvis av eleverna” (§19.1)

Utmärkt och kanske självklart, men hur är det i praktiken? Hur ofta uppfattar åtminstone några elever att de har fått orättvisa bedömningar?

Läraren ska också ha utvecklat sin pedagogiska förståelse på metanivån (lärandet om lärandet) t ex genom att

”bedöma hur effektfulla olika undervisningsstrategier är och anpassa undervisningen därefter” (§24.2)

Bra att kunna, och hur många lärare jobbar aktivt med detta?

Förskollärarens kompetensprofil är inte identisk, men snarlik.

När jag läser kompetensprofilen så kan jag inte låta bli att tänka på hur bra skolan skulle vara om alla kunde allt detta. Fram träder en bild av en skola där alla vet hur de ska utvecklas (tillsammans med kollegor och enskilt), som vet hur man tar etiska hänsyn, skapar en stimulerande miljö och får skolan att fungera som ett ledljus i försöken att ha ett sympatiskt samhälle där alla vill varandra väl. Men nog är det som att skicka en önskelista till tomten!

För man kan knappast lära sig alla dessa saker under ett år. Alltså borde lärarna ha fått med sig detta i sin examen, och bara utveckla det under sin praktik det första året. Hur många av våra lärarutbildningar har sett till att lärarna har med sig alla dessa förmågor/tekniker? Är det kanske så att man snarare fokuserar på teorier (inom olika ämnen som kan vara relevanta), snarare än tränar på de förmågor som gör det möjligt att uppfylla de krav som ställs av skolverket?

Om inte lärarutbildningen har önskelistan (kompetensprofilen) som sina learning outcomes (inlärningsresultat), så blir lärarlegitimationen som de svar man kan få om man skriver till tomten: genererade av en maskin som inte tar hänsyn till verkligheten bakom brevet.

Ordning och reda?

Är lektionerna stökigare idag? Och gör det i så fall att vissa elever, som till exempel (rastlösa?) pojkar, halkar efter?

Jag tror att skolan har hamnat mellan två stolar.

Å ena sidan har vi en experttradition: tanken om läraren som kunskapskälla genomsyrar allt från lärarutbildningen (domineras av föreläsningar), vidareutbildningen (inhyrda föreläsare) och även det som händer i klassrummet (där den största tiden går åt till att läraren förklarar ”sanningen”).

Å andra sidan har vi en pedagogisk diskurs om att det är den som lär som ska vara i centrum, vilket leder till bland annat att elever förväntas leda sina utvecklingssamtal, ta ansvar för olika projekt och visa entrepreneuranda.

Eleverna förväntas klara detta utan att tränas i det och kommer de från studieovana hem blir det extra svårt. Att pojkarnas resultat blir sämre i den miljön kan ha att göra med deras hierarkiska system. Om man tycker det är viktigt att vara bäst (och det tränas pojkarna i att tycka i ännu större utsträckning än flickorna) är det inte speciellt motiverande om man ligger närmare eller under medel. Då satsar man på andra sätt att stiga i hierarkin, varav en del har den bieffekten att man tar plats i klassrummet (”stökar”).

Så vad ska man göra åt detta?

Tja, en riktning som föreslås är att vi ska ha mer ordning, mer lärarauktoritet och striktare regler för uppförande. Och hur ser det ut i resten av samhället? Just det, resten av elevernas (och lärarnas) vardag är präglad av tankar som att individen ska vara i centrum (därför att du är värd det) och att barn har lika stora rättigheter att bestämma över tillvaron som sina föräldrar (curlingtraditionen). Man kan tycka vad man vill om det, men det är tydligt att samhället i stort går rakt emot det autoritära håll som vissa önskar sig i skolan. Visst kan skolan gå sin egen väg, men det blir definitivt en uppförsbacke.

Istället kan man ta ett blad från aikido och använda sig av ”motståndarens” egen kraft. Satsa på att möta det som händer i resten av samhället och lyfta det till en ny nivå. Och vad menar jag då, rent konkret?

Jo, att skolan fokuserar på att stötta eleverna i sitt lärande (istället för att berätta ”sanningen”). Då behöver lärarna kunna lyssna (för att få reda på vad elever kan och behöver), fråga (för att förstå hur eleven kan utveckla sitt lärande), motivera (för att hjälpa eleven att hitta sin egen drivkraft) och strukturera (för att översätta tankar till handling). Detta är förmågor som kan tyckas banala, men som kräver långvarig träning om man ska bli tillräckligt bra för att kunna stötta även mindre motiverade elever.

Mig veterligen (och jag hade blivit väldigt glad om jag hade fel) tränas inte de här förmågorna på lärarutbildingen. Och hur ska man då kunna hantera dagens individstinna klasser?

Inkompetenta lärare?

Nu ska lärarna på kurs igen. Bengt Westerberg föreslår ett lärarlyft mot främlingsfientlighet på 15 hp – 10 veckors heltidsstudier – för tre lärare från varje skola. Varför denna fixering vid högskolestudier för att lösa alla problem? Visst är en högskoleutbildning bra, men inte till allt!

För det första så fungerar inte kunskapsambassadörer. Hur många gånger har vi inte provat detta till ingen nytta? Om man skickar tre lärare från en skola (de mest intresserade får man förmoda) så kan man inte sedan räkna med att de ska kunna överföra vad de lärt sig till resten av skolan. Visst är tio veckor lång tid för en fortbildning, men trots det kommer dessa lärare inte i närheten av den förståelse som deras lärare på högskolekursen har som har flera års aktivt tänkande bakom sig (forskning). Dessutom har de fortbildade lärarna en helt annan pedagogisk situation ute på skolorna när de ska nå andra lärare som redan har för mycket att göra.

För det andra – och detta är kanske det viktigaste – så ignorerar idén om högskolestudierna den kunskap som lärarna redan har. Högskolestudier är konstruerade för att lära upp personer med kort eller ingen arbetserfarenhet (ja, det finns andra studenter, men det är ovanligt att kurserna är upplagda för att passa dem) under en flerårig period. Man lär sig de teoretiska grunderna i de ämnen man studerar, men också mer generella förmågor som hur man ställer frågor och genomför olika undersökningar. Det är alltså en ganska långdragen process, som i bästa fall leder till examinerade personer som är mer reflexiva och har en större förståelse för hur man problematiserar sitt ämne. Detta ska lärarna redan kunna.

Vad som då behövs är snarare tid och möjlighet att kunna använda den kunskap och erfarenhet man redan har, för att reflektera och ta fram strategier för hur man ska agera. Det är inte fel att läsa forskningsrapporter att ha som grund för diskussion och för att få nya infallsvinklar, men fokus borde vara att lärarna kan diskutera med varandra och hitta sätt att jobba som fungerar i deras specifika verklighet. Då har man möjlighet att förankra processen i hela skolan (alla är med och på samma gång) istället för att några lärare ska komma tillbaks från en kurs och vara experter och bestämma hur man ska jobba.

Sluta att se lärarna som inkompetenta personer som måste tillföras ny kunskap – ge dem istället möjlighet att fördjupa och använda det de redan kan!

Superinlärning?

När ska regeringen följa sina egna direktiv och börja evidensbasera sina skolutvecklingsmetoder? Det är inte så konstigt att många är kritiska till att använda ”superlärare” eftersom själva idén tycks vara att lärarna ska instrueras av en expert. Denna person ska alltså studera hur läraren beter sig i klassrummet och sedan ge råd om hur läraren ska förändra sig.

Här har man (igen) totalt ignorerat det faktum att kunskap genereras av den som lär sig, att varje person som lär sig bygger vidare på de egna erfarenheterna. Rådgivning faller därför sällan i god jord. Orsaken är att det som fungerar för en person i dennes specifika situation och med dennes specifika bakgrund sällan fungerar för någon annan (som har en annan bakgrund och situation). Hur ofta har dina råd följts till punkt och pricka?

Visst kan man ge personligt stöd till en lärare, men inte i form av råd. Istället för att visa behöver man fråga och därigenom hjälpa läraren att hitta den metod som fungerar för just honom/henne. Man behöver utgå från att läraren själv har de resurser som krävs, inte att något ska tillföras genom någon sorts mind-scan från en expert.

Och visst kan det vara bra med en expert, men då på att ställa rätt sorts frågor, på att veta hur man går vidare, på att konkretisera och ge en lösningsinriktad återkoppling som stärker lärarens process. Och det är något helt annat än en person som ”vet hur man gör” – det finns många sätt att hantera en klass, och det är bara läraren själv som kan avgöra vad som fungerar för henne/honom. Däremot kan man vinna mycket på att jobba med sådana frågor i lärarlag eftersom en gemensam hållning gör det lättare att ”skola in” eleverna i det som gäller. Men en gemensam hållning är inte samma sak som att varje lärare använder samma metod.

Kunskap (eller didaktiska tekniker) kommer inte i någon sorts paket som kan överlämnas från en superlärare till en annan (vanlig?) lärare. Detta har visats många gånger i forskningen, och någon gång kanske vi alla förstår att kunskap måste genereras på nytt varje gång någon lär sig – och att det därför är den som lär sig som äger processen.

Messi i division tre - del 3

Tränaren funderar vidare...

Slutsatsen i tränarens redovisning till styrelsen blir att Messidagarna kan ha haft en viss effekt, men att räddningen var att spelarna fick hjälp till självhjälp att motivera sig till den förändring just de kunde genomföra just nu.

Förbättringen av lagets prestation, eller vars och ens förflyttning i riktning mot det av styrelsen formulerade framtida resultatet, bygger på varje spelares motivation och kompetens att ta sig dit. 1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1 är garanterat lika med 20 och kanske mer om styrelse, tränare och spelare alla gör sin del av jobbet. 
 
Sätta personliga, värdefulla och realistiska mål för förändringar och faktiskt genomföra dem är inte alltid helt lätt i en miljö som kan tyckas fylld av hinder och motarbetare. Möjligheten till stöd för att lyckas hitta värdet med förändringen är helt avgörande. Tid och energi behövs också till själva jobbet, förändringen är ju inte genomförd när motivationen och idén är på plats, träningen ska genomföras också.

Förslaget till styrelsen blir att halvera kurs och guru-kostnader, välja med omsorg och se till att nya tankar får fäste hos var och en, på vars och ens villkor. Lägg lite av de sparade pengarna på stödet till varje spelares personliga och fotbollsmässiga utveckling. Det vill säga färre kurser men garanterad effekt.
Styrelsens roll är att de ska rita upp ramen eller det framtida resultatet, så att varje spelare vet vilken riktning hans steg kan ta. 

Tränare i division tre har inte uppdraget som yrke, det är i regel en fritidssysselsättning. När vår tränare sjunker ner hemma i soffan efter styrelsens ja till hans nya förslag för utveckling av laget slår det honom att han ska boka en tid med sin chef på jobbet, rektorn, för ett resonemang om skolutveckling...

PS:
Årets försök hade en intressant bieffekt; frånvaron på grund av skador, t.ex. stressfrakturer, minskade markant.