Det här är ett bra ställe för mig, jag vill vara här och lära mig mer...Motivation, del 2.

Den 6 mars skrev jag om motivation. Ämnet är hur stort och hur svårt som helst, men det får inte göra att vi avstår från att prata om det. Hur skolan arbetar med motivation är avgörande för hur skolan lyckas med uppdraget. I dagens SvD finns en artikel ( Bonus ett sänke för motivationen ) om forskningen kring motivation som är värd många samtal, reflektioner och diskussioner i skolvärlden.
Artikeln beskriver skillnaden mellan intern och extern motivation och påstår att intern motivation är det som fungerar. I en av de många kommentarerna till artikeln finns en länk som summerar intern motivation i tre ord: Autonomy, Mastery och Purpose.

• Vi motiveras alla (elever i skolan, rektorer, bagare och femåringar...) av att begripa vad vi gör och av att vi själva kan styra över de handlingar som leder dit vi vill.
• Vi strävar alltid efter att bli lite bättre, sätta personliga rekord, på vägen mot något som vi förstår och vill till. 
• Vi behöver begripa vart vi är på väg och tycka att målet är något som är värt att uppnå.

Punktlistan ovan är lätt att konkretisera när jag hämtar sonen på fotbollsträning en mörk, nollgradig februarikväll med snöblandat regn i luften. En hel drös frusna och blöta, men glada och motiverade tonåringar lämnar motvilligt planen klockan 21.
En skolkonkretiseringen blir att vi behöver kommunicera mål och krav på ett begripligt sätt med eleverna. Ett sätt är att beskriva inlärningsmålen som prestationer eller resultat som är konkreta och meningsfulla för eleven. Om detta skriver vi på flera ställen i denna blogg. Varje individ måste uppmärksammas på hur just de har blivit och kan bli bättre. När eleverna begriper vart de ska och varför det är meningsfullt att komma dit, kommer de att tycka att de handlingar som ska göras för att nå dit är värda att genomföra.
I mitt inlägg den 6 mars skrev jag att jag glömt psalmversen som jag lärde mig med hjälp av extern motivation, men fortfarande utvecklar min läsförmåga för att jag inser vitsen med den, intern motivation.
Jag kan nu höra rösten som säger ungefär: "Lätt att säga - svårt att göra" Jag håller med, men vi kan inte avstå ifrån ta itu med det. Vilken lärare vill inte ha en klass med optimalt internt motiverade elever?

Börja bra

Hur känns det när du sätter dig för att planera veckan? Hur skulle planeringen bli om du var på riktigt gott humör? Prova vad som händer när du ser till att du har det trevligt omkring dig eller unnar dig något gott att äta/dricka. Eller så kanske du blir på gott humör av att titta på klippet nedan.

Du kan låtsas att Darth Vader är någon du behöver interagera med under veckan. Din chef? En elev? Fundera sedan på vilken typ av frågor som får Darth Vader att reflektera, att stanna upp och tänka efter. Vad skulle hända om du använde den typen av frågor på din chef/elev? Eller vilka ännu bättre frågor skulle du kunna ställa?

Hur skulle du kunna använda det här klippet i din undervisning?

Arga rektorn?!

I nästan varje annons efter ledare såväl i skolan som i andra branscher nämns "tydligt ledarskap" i texten. Vad menas med det?
Är tydligt ledarskap alltid bra? Jag tror säkert att de som jobbar fram kravprofilerna bakom annonserna har en god intention, men att både sökande och rekryterare kan vilseledas av begreppet.
Chefen som pekar med hela handen och skriker ut sina kommandon är väldigt tydlig. Hur effektivt är det? Chefen som säger att den definition som han/hon använder är den rätta, är mycket tydlig. Hur ökar kompetensen i verksamheten på det sättet? Kanske också redan anställda chefer kan missledas och tro att de måste vara lite argare. Nyss avsattes en handfull extremt tydliga ledare i Nordafrika. Inga andra jämförelser, men medge att det finns gott om tolkningsutyrymme i begreppet.
Jag citerar ur en bokrescension:”När ledarskapet förändrats från ett auktoritärt ledarskap till ett mer otydligt ledarskap har otydligheten blivit en av orsakerna bakom den ökande psykosociala ohälsan i arbetslivet”
Klivet bort från den auktoritära ledarstilen har på sina håll tagits ut i tomma luften.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till de problem med tolkningsbara adjektiv som finns i kursplanernas kunskapskrav, som vi skrivit om i tidigare artiklar i denna blogg. (Svårtolkat? den 15 februari och Klagörande matriser? den 14 februari)
Om vi söker chefer som kommunicerar (verb) och förankrar (verb) på ett sådant sätt att missförstånd, spekulationer och tolkningar undviks, blir det genast lättare att veta vad som eftersöks. Förhoppningsvis är det den tanken som ligger bakom "tydligt ledarskap".
Jag erkänner villigt att jag inte läst böckerna som rescenseras, jag råkade få ögonen på några rader i  rescensionen när jag virvlade runt på bloggar och annat i internet-oändligheten. De kan var läsvärda. http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2011/10/08/tydligt-ledarskap-trend-tiden

Jane Austen och mobilerna

Man kan lätt få intrycket att mycket av det som händer i olika sociala medier är ganska ytligt, oengagerat och handlar om deltagarnas bekräftelsebehov. Det verkar lite otäckt – som en tsunami av meningslöshet som väller över oss från alla håll. Men kanske är det bara formen som är ny, varken innehållet eller tiden vi lägger ned på den (numera mediala) socialiteten är kanske större än förut?

Jag läste nyligen ut Emma av Jane Austen, publicerad 1815 och en av den lilla skara böcker som ständigt nytrycks och läses av nya generationer. (Visst är det fräckt, att det finns böcker som är så pass allmängiltiga att de kan intressera läsare under tvåhundra år?) Jag hade inte kommit långt i boken innan jag började fundera över hur mycket tid personerna ägnade åt att prata om lokala och inte speciellt anmärkningsvärda händelser. Hur stor del av konversationen som byggde på just bekräftelse av den tilltalade. Till och med de som var elaka eller egoistiska fyllde i samtalet med bekräftande kommentarer.

Givetvis finns det stora skillnader jämfört med idag. Personerna i boken behöver inte jobba för sitt uppehälle och kan därför ägna mer tid till ’meningslöst’ prat. (Men min gissning är att även de som arbetade kunde ägna ganska mycket tid till prat – det var inte ett löpande band precis.) Man kan kanske också påstå att det tidiga artonhundratalet präglades av en kultur där det ansågs som god sed att ge komplimanger och visa tacksamhet för minsta lilla uppmärksamhet. Men jag kan inte påstå att samtalen generellt visade på ett djupare känt engagemang än ett gilla på facebook.

Detta skulle också kunna vara orsaken att Austen så ofta framhäver när hennes personer uttrycker äkta känslor/engagemang, något som bara de karaktärer hon gillar får göra. Hon använder det också när hon vill att vi ska börja tycka om en karaktär som tidigare har framställts på ett negativt sätt. Hos Austen förmedlas denna äkthet genom andra saker än ord, framför allt röstlägen, blickar och kroppsspråk. Vad skulle då vara motsvarigheten när vi vill förmedla äkthet i sociala medier idag?

Jag kommer att tänka på emotikoner, de ibland aktiva gubbar som man kan lägga till i sitt inlägg. Tyvärr blir det snabbt en inflation i deras värde, eftersom de används så flitigt och då också i oäkta sammanhang. Kanske är detta ett uttryck just för vårt behov av att förmedla det som är dolt i sociala medier: röst, blick, kroppsspråk och handlingar.

Oavsett hur det är med likheter och skillnader mellan dagens socialitet och den på 1800-talet så är sociala medier en verklighet i vår vardag. Och, som jag har påpekat tidigare, skapar just det dolda en hel del problem i kommunikationen. Därför behöver vi – i skolan och på andra arbetsplatser – fundera över konsekvenserna och hur vi ska hantera dem. Men allra först behöver vi bli reflektera över begränsningarna med sociala medier – alla fördelar pratas det vitt och brett om (även om vi är många som ändå inte utnyttjar dem till fullo).

Mobilerna tar över?

Kan det verkligen vara så att vi är så lättmanipulerade att det räcker med ett gilla på facebook för att vi ska känna oss mätta på bekräftelse från andra människor? Och därför bli mindre benägna att engagera oss i sociala projekt? Det påstår i alla fall forskaren Rosellina Ferraro som studerat hur tillgången till smarta mobiler påverkar hur hjälpsamma vi blir. Studenter som hade fri tillgång till mobilerna (och bekräftelsen) var t ex mindre benägna att hjälpa till i ett soppkök, än gruppen som endast fick kolla upp sitt facebook-konto då och då (via en stationär dator).

Vad innebär det här för mobilernas vara eller icke vara på lektionerna? Tja, det skulle kunna betyda att elever som får bekräftelse via mobilerna inte har samma behov av bekräftelse från de andra i klassrummet. Det blir då mindre viktigt att vara schysst mot sina klasskompisar eller göra något för att få beröm från läraren. Det blir ännu svårare att motivera eleverna att engagera sig i lektionen.

Då måste vi försöka hitta motivationen hos eleven själv. Och hur gör man det? Jag tror att det är dags att vi börjar prata enskilt med varje elev. Inte varje dag, men helst varje vecka, eller i alla fall oftare än två gånger per år (när utvecklingssamtalen sker under föräldrarnas uppsikt). Motivationen behöver nämligen hämtas i den unika världsbild varje person har (och detta gäller inte bara elever).

Många unga vet inte riktigt var de vill och varför de vill något, så initialt kräver den här typen av samtal mycket skicklighet och frågande tålamod från läraren. Eleverna har helt enkelt inte formulerat hur de ser på tillvaron, har inte ord att förklara sambanden mellan handlingar och inre övertygelse. Som tur är så kan man jobba med den typen av formuleringar i större grupper, t ex i samband med annat värdegrundsarbete. På så sätt skapar man ett bibliotek av uttryck och tankar.

När elever väl lärt sig att sätta ord på vad de vill uppnå, och får vana att sätta ihop kunskapsmål med detta, så går det ganska snabbt att hitta varje elevs egen motivation. Man kan tycka att det tar mycket tid om man ska förankra arbetet hos varje individ. Och det är helt sant – till en början. Men sedan vinner man tid. En elev som vet varför hon/han ska göra något jobbar mycket mer engagerat och säkert – och stör inte de andra eleverna.

Har man sedan konkretiserade delresultat (learning outcomes) så att eleven själv kan se sina framsteg, så tror jag att vi har något som mycket väl kan konkurrera med enkla bekräftelser som bara ligger ett par klickar bort. Ytters handlar det ju om att tillfredsställa oss själva, att jag ska tycka att jag är bra, och det kan aldrig ett gilla göra på samma sätt.

Och tänk om alla lärare också fick tid att formulera sin egen motivation för varje moment i vardagen, hur skulle det vara att jobba då?

Ansvarsparadoxen

När mina barn har åkt på lägerskola i femman har de flera gånger fått hjälpa sina kompisar med sängbäddningen – eftersom det finns flera 11-åringar som inte vet hur man gör.

Och vad har det för relevans för skolan?

Jo, det är ett exempel på effekten av dagens uppfostran som paradoxalt nog går tvärt emot vad vi förväntar oss av barnen i skolsammanhang. I skolan pratas det om entreprenöriellt lärande och ta-sig-för-anda (vilket vissa kallar ta-för-sig-anda; roffa på bara). Också metoder som är mer specifikt inriktade på den enskilda individen utgår från att eleven ska ta ansvar och vara drivande.

Och visst kan detta ytligt sett likna det som händer inom familjen, där barnen har allt mer makt – deras behov styr familjens aktiviteter. Men detta följs inte av att de får större ansvar. I praktiken kringskär vi deras makt genom att inte låta dem träna på de färdigheter som skulle kunna göra dem mer självständiga. Till exempel skjutsar vi dem till aktiviteter, kompisar och skolor. Vi låter dem inte ta ansvar för hushållssysslorna (för barn ska ha roligt), utom möjligtvis att de städar sina egna rum. I hur stor utsträckning låter vi dem ta ansvar för att passa tider, lösa konflikter eller planera när de ska göra läxor?

Hur ska elever kunna ta ansvar i skolan när de inte har lärt sig hur man gör? När de fråntas möjligheten att träna sig i resten av livet? Många pedagogiska sammanhang bygger på en för-givet-tagen färdighet hos eleverna både när det gäller ansvar och – i förlängningen – samarbete. För om man tänker efter, hur ska man kunna samarbeta när man inte vet vad det innebär att ta ansvar?

Min slutsats blir återigen att vi i skolan måste träna våra elever på metanivån: de behöver lära sig vad både ansvar och samarbete innebär. Ska de kunna ta ansvar måste eleverna få väl uttryckta mål, och då menar jag inte citat från Lgr/Gy-11, utan något eleverna omedelbart kan förstå. Om man inte vet vad det är man ska göra eller uppnå, är det omöjligt att ta ansvar, oavsett om man är elev, lärare, rektor – eller människa ;).

Söndag eftermiddag - ...prepared to be wrong?

Om det du gör inte fungerar, gör något annat!
Du misslyckas inte förrän du slutar försöka!
Hur hänger att göra fel ihop med kreativtet?
Av (bitter?) erfarenhet vet jag att lärares och rektorers arbetsvecka har en tendens att börja på söndag eftermiddag. En så solig promenadvänlig söndag som denna tycker jag att du ska unna dig att se nedanstående klipp om du tvingas ställa in ledigheten för att istället inleda arbetsveckan. Det kan bli en god, rolig och tänkvärd start på arbetsveckan. Så om du börjar nu eller imorgon bitti lägg märke till följande citat: "If you are not prepared to be wrong, you will never come out with anything original" (Ken Robinson)
Veckan som kommer ska vi våga göra fel!
http://www.youtube.com/watch?v=iG9CE55wbtY&feature=relmfu