Den lätta vägen

Ännu en artikel tar upp problemen med den administrativa belastningen för lärarna.

En av de administrativa uppgifterna är att dokumentera bedömningarna, något som flera lärare har räknat ut tar flera arbetsveckor per år att genomföra. Och så blir det om varje centralt innehåll ska bedömas enligt den relativa och ganska svårtolkade skala som är grunddirektivet från skolverket.

Men det går att minska tiden som läggs ned på bedömning!

Först behöver man översätta skolverkets matriser till något som eleverna kan förstå (även innan de har läst kursen), baserat exempelvis på SOLO-taxonomin. Uttryckta på detta sätt underlättar de också för lärarna vid själva bedömningen och på utvecklingssamtalen. Men den kanske viktigaste poängen är att bedömningen först då går att använda som ett pedagogiskt redskap. När eleverna förstår vad de förväntas producera kan de också göra självutvärderingar och ta reda på vad de behöver göra för att gå vidare i sin utveckling. Som Hattie har visat så är det just självutvärdering som har störst positiv effekt på elevernas lärande.

Elever kan lära sig att göra en stor del av bedömningen själva, och läraren behöver då bara snabbt kontrollera att det är rätt och fördjupa sig i eventuella frågetecken. Det formativa ligger inte bara i att eleverna själva studerar vad de har gjort och behöver göra framöver, utan också på en metanivå: de lär sig om att lära i ett vidare perspektiv. Har skolan en gemensam utvecklingstrappa för alla ämnen lär sig eleverna snabbt.

Denna tidsbesparing kräver att utvecklingsstegen är tydligt definierade.

Så som de formuleras idag får man den här typen av elevrespons (från Unikum, Helsingborgs kommun): Helt sjukt hur lite jag förstår av unikum, jag är själv elev och går i åttan och hittar inte fram till de nuvarande lpp:erna för det är så avancerat. Det är ett dåligt upplagt it-verktyg för man förstår inte sig på det.

Jag vet inte hur jag ska göra för att komma högre i betygen bara för att jag inte förstår mig på unikum.

Många skolor jobbar just numed att skapa den här översättningen och mitt råd blir då stanna upp på vägen och kolla av med eleverna om man lyckas. Risken finns att lärarna lägger ned massor av timmar på att ta fram en gemensam mall som man vill ha färdig innan eleverna involveras. Visar det sig då att eleverna inte kan förstå det som skrivs är hela jobbet som ogjort. Jag misstänker att det för tillfället finns många skolor där bedömningarna och matriserna ligger utanpå, som en parallell verklighet som i praktiken inte har så mycket med undervisningen att göra. Förstår inte eleverna texten, kan den inte integreras i undervisningen och slutresultatet blir just den extra administrativa börda som lärarna har fått.

Svindyrt att avstå!

Det lönar sig att satsa på personalen, visar en avhandling som kommenteras här. Avhandlingen handlar om affärsdrivande verksamhet men jag är övertygad om att resultatet är möjligt att översätta även till skattefinansierad verksamhet som t.ex. förskolan och skolan, inte i varje detalj men i viktiga delar.
Att satsa på personalen kan ju, men behöver inte, betyda lön eller fina julklappar. Det kan också vara att personalvården är omtänksam, att meningsfulla aktiviteter dominerar och därmed gör meningslösa bannlysta, att det finns personligt stöd  som är individanpassat på riktigt, att beslut om förändringar förankras o.s.v. En slags "pre-rehabilitering" (jag vet att ordet innehåller en motsägelse, men ni vet nog hur jag menar) på både individ- och gruppnivå kan t.ex. sparar in det tunga och tidskrävande jobbet med rehabiliteringar och nyrekryteringar.
Vinsten blir ju inte densamma som beskrivs i avhandlingen; att kunna ta ut högre pris på produkten p.g.a. höjd upplevd kvalitet hos kunden.
Vinsten skulle istället kunna bli
- att lärarflykten krymper (SvD 9/5), här är lönefrågan också viktig men allt löser sig inte med fler kronor.
- att frustrationen över tid som inte räcker till minskar, när de timmar som går åt till ineffektiva aktivteter minimeras.
- att väl omhändertagen personal tar väl hand om kunden.
- att kvalitet och resultat förbättras så att elever strömmar till
- att skolans status, både den enskilda enhetens och hela systemets, stärks
Listan kan säkert göras längre. Gör gärna det i kommentarfältet.
Om det finns pengar till detta? Ja, man har inte råd att avstå från satsningar på personalen.

Evidens av lust

Det senaste numret av Pedagogiska magasinet har forskning som tema. I en artikel om strävan efter evidensbaserade metoder påpekar Cleas Nilholm att det finns mål utanför kunskapsmålen som inte mäts. Exempel är kritiskt tänkande och lust till lärandet. Det första exemplet är kanske lite missvisande eftersom kritiskt tänkande dyker upp på många ställen i betygskraven i Skola-11, men låt oss titta närmare på det andra: lusten.

Vad är det som säger att lust inte går att studera eller mäta? Jag håller helt med om att lust i sig, precis som ”förmågan att” (som är en favoritfras i Skola-11), inte går att mäta med mindre än att vi är tankeläsare. Det är resultatet av tankarna, i ord, handling eller beteende, som vi andra märker. Precis som lärarna är tvungna att studera utfallet av en förmåga, så skulle man kunna titta på utfallet av lust.

Och hur svårt är det? Vad tycker du kännetecknar lust? Och om du förhåller dig förutsättningslöst och vill ta reda på mer precis vad det betyder för en viss elev, hur många barn har svårt för att beskriva hur de beter sig när något är roligt?

Här kommer vi in på en kärnfråga, nämligen hur man definierar resultat av abstrakta förmågor, känslor eller varför inte värdegrundstankar. Mycket som görs i skolan idag – som till exempel vidareutbildning – utvärderas inte alls. Vi fokuserar på processen, men vet varken vart vi vill komma (rent konkret) eller hur vi ska veta om det vi gör fungerar.

Trots att vi så sällan gör detta (och därför utför t ex kostsamma omorganisationer utan att veta om de ger något resultat), så är det inte speciellt svårt. I t ex ett värdegrundsarbete kan vi svara på frågorna: hur kommer vi att märka att det fungerar? Vad gör elever/medarbetare annorlunda efteråt? Vad säger de, vilka faktorer har de med i sina resonemang, hur handlar de?  

Definierar vi detta redan från början (dvs sätter upp learning outcomes) blir det också lättare att bedöma vilka insatser som kan tänkas fungera. Kommer en inbjuden föreläsare skapa denna förändring? Vad händer om vi diskuterar frågor i olika grupper? Eller dramatiserar en händelse? Efteråt kan vi sedan bedöma om insatsen fungerat.

Och gör den inte det är det läge att prova något annat, eller hur? Och med denna fråga följer en ytterligare undran: hur ofta har vi gjort om samma insats trots att den inte har lett till någon bestående förändring?  Hur många utbildningsdagar (och här rullar arbetstidspengarna friskt) har inte passerat utan att vardagen i klassrummet har förändrats överhuvudtaget?

Det är dags att titta på resultatet, men på ett formativt och kreativt sätt!

Kastar sten i växthus, men ändå inte helt fel

Det finns ingen enskild dundermetod som gör att skolor blir bättre, bara min, skriver professor Rothstein i DN den 28/4. Det blir givetvis lite tokigt att säga så, men det finns ändå viktiga sanningar i det han skriver.
Skolledaren betyder mycket och får inte överges, och om skolan är en löst kopplad organisation, så som det beskrivs i artikeln, måste stödet bli lokalt och personligt. Nivåerna ovanför rektor, från departement och neråt, bör ägna mycket energi åt back-office verksamhet och inte så mycket åt stram styrning med riktning mot Modellen med stort M, för den finns ju inte.
Jag skrev kort idag för att ni ska orka med en kommentar. Vem blir först?

Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

Jag vet att lärare och rektorer rätt ofta, i sin ensamhet eller tillsammans med kolleger, reflekterar över kärnan i verksamheten, det riktiga innehållet. Vilken effekt har det jag väljer att låta eleverna göra? Hur motiverar det dem? Borde jag förändra något för att nå bättre resultat?
Då och då hamnar diskussionen eller snarare debatten fel. Det blir fokus på formen. När andra än "skolfolket", t.ex. media hamnar där är det (nästan) förlåtligt. De som skriver är inte goda pedagoger. De är goda journalister.
I gårdagens Helsingborgs Dagblad presenteras lärarnas perspektiv i tidningens stora granskning av en form till en form. En digital plattform som ska hantera formen för dokumentation. Jag tycker att lärarna tappert försvarar sitt intresse för elevernas lärande. De beskriver sin kamp mot formens stöld av deras tid och det konstiga fokus som skapats. Varken plattformen eller dokumentationen i sig garanterar utveckling av lärandet. Det behöver inte vara något fel på digital plattform eller dokumentation, men görandet riskerar att hamna i helt fel fokus.
I dagens DN skriver en av pedagogernas främsta företrädare i landet, en fackordförande, om vilka förändringar formen behöver. Hon menar att staten ska ta över ansvar, halvklass ska vara vanligare och att omfördelning eller nytillskott av pengar behövs. Ja, det kan kanske hjälpa men det beror givetvis på vad pedagoger och skolor väljer att göra i en ny form. Hur förändras lärandet om staten tar över, vad väljer vi att göra annorlunda i halvklass och hur använder de skolor som får mer pengar efter en omfördelning de nya pengarna?

"Skolfolket" kan välja att göra något med rosorna medan de väntar på att debatten om det spruckna kruset pågår, eller...?
Det finns gott om exempel på det. Samtliga statushöjande!

Flera flugor i samma tidssmäll

Känner du igen dig i beskrivningen att det är för mycket som ska göras på för kort tid? I och med skola-11 har ytterligare uppgifter lagts på lärarna – och rektorerna. Mängden centrala innehåll kan kännas överväldigande och antalet prestationer som ska bedömas oändligt. Samtidigt finns det en diskurs om att lärarna och rektorerna behöver mer utbildning, framför allt i ämneskunskaper när det gäller lärarna. När ska de ha tid med allt detta?

Fokuseringen på t ex lärarnas kunskaper är i sig problematisk eftersom det understödjer trenden att skolan handlar om lärarna, men på fel sätt. Hattie har visat att lärarna är viktiga – men det är deras pedagogiska engagemang som är viktigt, inte deras ämneskunskaper!

Tänk efter: vad händer om läraren är i fokus på lektionen? Vad behöver då läraren ägna mest tid till att förbereda? Jo, sin egen presentation, som i sin tur bygger på lärarens egen ämneskunskap. En ämneskunskap som ständigt behöver utvecklas för att läraren ens ska kunna presentera något av det vi vet idag (men naturligtvis inget om det vi vet om tio år då eleverna ska börja använda kunskapen i sin vardag). Läraren kommer att fundera över hur presentationen kan förbättras, kanske med inslag av frågor eller korta övningar, men trots sådana elevinteraktiva inslag blir det fortfarande lärarens övergripande presentation som är det viktiga.

Det springande problemet med undervisning när läraren är i fokus är just det att man inte vet vad eleverna gör. Man vet inget om individerna, vad de förstår eller vilka delar de skulle behöva ha hjälp med. Vad de har för frågor och vart de skulle vilja gå. Man kan givetvis inte heller göra någon bedömning av dem just då, utan behöver ta tag i det på någon annan tid.

När man istället jobbar med elevdrivna metoder, som visserligen kräver förberedelse de med, kan det mesta av lärarens energi läggas på elevinteraktionen. Ämnesinnehållet kan eleverna då ta fram själva, vilket besparar läraren en massa tid. Den andra tidsbesparingen kommer sig av att bedömningen blir en integrerad del av arbetet. När eleverna är i fokus kan läraren ha full koll på vad som händer med elevens prestation hela tiden (även om utvärderingarna behöver formaliseras till vissa tillfällen för att ta vara optimalt formativa). Bedömningen blir en viktig och aktiv del av lärandet och inte något man behöver göra sedan.

Precis samma resonemang kan man göra kring rektorns arbete med medarbetarna. Jobbar rektorn som en god pedagog (stöttar medarbetarnas utveckling) istället för att försöka få alla att dit rektorn vill, får man samma typ av tidsbesparing. Dessutom, precis som med eleverna, blir resultatet att lärandet – utvecklingen – verkligen händer.

Så visst behöver lärarna och rektorerna utbildning, men i hur man stöttar andra att lära sig/utvecklas – inte i ämneskunskaper som snart blir utdaterade.

Lärarlag lyfter taket

Trots det jag skrev häromdagen, tror jag inte att det finns många lärare som anser att de lägger ansvaret för pedagogiken på eleverna. Mentorns råd att ta upp problem med ämnesläraren är säkert välment. Men det som händer i praktiken om en elev ifrågasätter undervisningen är oftast att läraren förklarar varför undervisningen är bra och vad eleven borde göra för att kunna dra nytta av den. (Dvs eleven ska ändra på sig, inte läraren).

Men vad ska mentorn göra istället? Är det konstruktivt att komma med kritik till en kollega? Tja, det beror väl på kulturen i skolan och hur man brukar ta hand om den feedback man får, men i många fall misstänker jag att det inte är så lätt. Kanske är det helt enkelt så att i alltför många fall står läraren ensam i sin gärning och blir därför känslig för all feedback som kan störa den svårvunna balansen.

I så fall kan lösningen vara lärarlag – äkta lag, där man tillsammans planerar lektioner och hjälper varandra att utvecklas. I ett välfungerande lärarlag blir pedagogiken en gemensam produkt och utvecklingen behöver inte gå genom en personlig feedback. Lärarlaget gör det lättare att skilja på profession och person. Har man ett väldefinierat mål för undervisningen (learning outcome) kan man utvärdera de pedagogiska insatserna och hitta det som fungerar bäst för varje elev. Det professionella angreppssättet gör att man snabbare kan lämna frågorna ’vad gick fel’ och ’vems är felet’ (där vi oftast fastnar) och koncentrera sig på att söka svaret på frågan: vad ska vi göra istället?

Men det professionella lärarlaget är en produkt som tar tid och då måste den tiden tas från andra sysslor. Tiden i lärarlaget ska ersätta det individuella arbetet – inte läggas ovanpå. Även om man har olika ämnen, kan man jobba i lag och använda gemensamma pedagogiska angreppssätt. Det ämnesmässiga innehållet behöver inte ta upp så mycket planeringstid – i synnerhet inte om man låter eleverna vara med om att uppdatera ämneskunskaperna som en del av lärandet. Vilket i sin tur är projekt där bedömningen lätt kan göras formativ, samtidigt som läraren får ta del av de senaste rönen genom elevernas redovisningar.

Låt lärarlagen ta ansvaret för den pedagogiska utvecklingen och använd utvecklingssamtal till att ta reda på det eleverna kan mest om: sig själva och hur de vill lära sig.